Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När tankarna hinner i kapp

Nu strömmar rapporterna in.
Januari är månaden då flest skiljer sig.

Annons

Inte så konstigt. Många som inte har det bra tillsammans ställer otroligt höga förväntningar på sommaren och semestern, vilket betyder att de blir grymt besvikna eftersom semestern inte räddar äktenskap utan tvärtom utsätter det för oerhörda prövningar.

Då skall plötsligt alla vara tillsammans, under oceaner av tid. Från att dagligen ha setts och längtat efter annat under några stressade kvällstimmar, skall plötsligt dygnets alla timmar ägnas åt varandra, i veckor. Under ett outtalat krav på att det skall bli perfekt.

Hösten blir en grå regnvåt tröst.

Till slut hinner dock tankarna i kapp. Allt som lagrats av missnöje, irritation och tröstlöshet innan semestern, pyrt under soliga och regniga dagar men trängts undan och i viss mån idealiserats under fikaraster under sensommaren tar slutligen sin form.

Den där omisskännliga känslan av längtan efter annat börjar vindla förbi i tankar på helt andra saker. Vindla förbi för att stanna. Och pocka på uppmärksamhet.

Och just som tanken famnas av beslutsamheten, då börjar så smått julskyltningen.

Inte kan man bryta upp till jul. Hur sorgligt är inte det? Man skärper sig och står ut. Försöker se om man har inte har fel ändå, men då ens egen tomhet möter de tomma förväntningarna och smälter samman i en grå skam inser man att den är bättre än lögnen. Att den där längtan efter något annat är viktig, att allt är bättre än denna lögn.

Önskar ändå alla en god jul och ett gott nytt år och bara väntar på att bli en i en statistik över alla som skiljer sig i januari.

Men det går inte. Orden låter sig inte sägas. Blicken från barnen, i samtalen med vännerna som beundrar ens familj, ens livsbygge, inser man att man inte kan. Inte kan skilja sig. Tänker att det är en kris, en kris inom en. En ensam kris som skall förbli så.

Så går tiden och snart är det vår och semestern skall planeras. Inom en rasar sorgen. Längtan är så stark att man skulle kunna falla i vilken famn som helst och be om att bli buren. Inte är den vacker, längtan, den är hård och krävande. Ger sig inte. Sommaren blinkar till, man biter ihop under eftermiddagens mätta solstrålar, intar middag efter middag med allt större olust. Till slut, kommer den, hösten. Med samma milda tröst och övertygelse åter.

Måste bort. Jag dör.

Genomlever ändå ännu en jul men tänker att livet inte skall vara så. Att sorg är fel och glädje rätt. Så enkelt men outgrundligt svårt.

I januari vågar man. Vågar man och sällar sig därmed till statistiken, blir en av alla.

Med en sorg över att man söndrat en familj, en skuld som för alltid kommer hindra en från att bli hel igen. Befriad från den där gnagande längtan efter någonting annat.

Mer läsning

Annons