Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nej, vi behöver inte vara rädda för Pokémon Go-zombies

/

Annons

Häromdagen skrev ST:s krönikör Christer Nygren om det nya mobilspelet Pokémon Go och dess användare. Jag häpnar över den totala kapningen, främst av användarna, som förmodligen bottnar i okunskap, teknikförakt eller rädsla.

Bara för att man inte förstår sig på ett nytt fenomen betyder det inte att det är farligt eller fel.

I en artikel i SVT, som publicerades i maj, konstaterade Transportstyrelsen att 85 procent av alla distraktionsolyckor i trafiken är kopplade till mobiltelefonanvändande. På tio år har minst 650 fotgängare och cyklister fått uppsöka akutsjukvård. Artikeln skrevs innan Pokémon Go lanserades.

Det visar sig alltså att det var en hel del personer som ägnade sig åt eskapism i trafiken även innan det ondskefulla spelet släpptes i Sverige.

Facebook har omkring 1 590 miljoner användare i världen, olika källor uppger att Pokémon Go har mellan 10 och 20 miljoner användare. Spelar det då verkligen någon roll vilken app man stirrar på om man blir påkörd? Tydligen tycker många det då en Pokémon-spelare som är ouppmärksam blir en lång artikel, och en förare som kollar Facebook-feeden blir en notis.

Det har också skrivits en del om tjuvligor som stjäl mobiltelefoner. Men om jag inte misstar mig så har det alltid funnits tjuvar.

Jag måste tillägga att jag inte spelar spelet själv, men jag förstår varför många gör det. Det är väl underbart att träffa nya vänner och bygga lite muskler.

Det finns flera exempel på hur spelet har hjälpt människor som lider av depression. De har fått en anledning att gå ut i en värld som annars känns meningslös.

Spelet har lindrat social fobi – de senaste dagarna har det varit näst intill omöjligt att inte stöta på andra spelare mer än gärna vill samarbeta.

Sist men inte minst: Motion. Jag har kompisar som inte tränat på åratal som förmodligen skulle orka med en halvmara vid det här laget.

Självklart finns det negativa effekter med ett beroendeframkallande mobilspel. Det optimala vore väl om alla skulle vara lyckliga och njuta av verkligheten, inte utgöra en trafikfara eller bli stressade av att fånga digitala monster. Men nu är det inte så.

Jag tycker att de positiva effekterna totalt överskuggar de negativa. Och jag tycker varken appen eller app-användarna förtjänar att kallas infantila eller slapparslade, som Nygren skriver i sin krönika.

Göteborgs-Postens Emanuel Karlsten sa det bäst: Tv-spelsdebatten har egentligen aldrig handlat om förslavande spel, utan bottnat i teknikförakt och ett ängsligt förhållande till utveckling.

Tidigare krönikor:

Det finns kottkastare i livets alla skeden

Dyngbaggen kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta

Summan av våra olikheter är mindre än vad vi har gemensamt

Oändlig information är en gåva och en förbannelse – vi måste faktiskt inte veta allt

Mer läsning

Annons