Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu är väntan äntligen över – snart är bullarna färdiggräddade

Annons

Mitt Facebookflöde fylls med jämna mellanrum av uppdateringar från vänner och bekanta som stolt visar upp nya familjemedlemmar som de själva, eller deras partner, pressat ut till världen i en troligtvis smärtsam process – men som så klart, som mycket annat, självklart är glömd så fort familjetillskottet har kommit till världen.

Trots att flera av de jag gick i grundskolan med är inne på barn både nummer ett och två har jag inte kommit till den biten än. Och jag har ingen brådska heller egentligen. Det finns ju tid. Jag är inte gammal. En del skulle nog till och med säga att jag är ung. Allt är ju relativt liksom.

Men det betyder inte att jag inte gärna ser familjen växa. Och det roligaste av allt ‧– det är precis det som kommer hända vilken dag som helst.

Det ligger nämligen några små bullar i ugnen. Och riktigt snart är de färdiggräddade och redo att plockas ut.

Och det är det varken jag eller min partner som ska stå för.

I stället är det vår lilla pudel Kajsa som får dra det hårda lasset.

Två eller tre små valpar var utlåtandet från veterinären. Det är totalt ofattbart att det får plats något, eller någon, alls i den där lilla hunden. Men det är en väldig tur att det gör det.

Det var för bara ett par månader sedan det uppstod kärlek mellan Kajsa och en hanhund och rätt var det var så märkte vi att magen började växa. Och det var inte direkt något som vi hade någonting emot.

Under några månader har vi sett henne bli tjockare och tjockare och nu kan hon inte hoppa upp i sängen själv och hon är nästan lika bred som hon är hög. Och under hela tiden har hjärnan gått på högvarv för att komma på perfekta namn.

Jag har varit med om en fölning tidigare, men aldrig har jag sett små valpar komma till liv. Men generellt med de båda graviditeterna kan jag nog påstå att det är rätt skönt att stå på sidan om och inte behöva släpa omkring på det själv, eller vara ansvarig för dess första andetag ute i det fria.

Missförstå mig rätt. Jag skulle gärna se att en liten knodd med mina gener tittade ut en vacker dag och var precis sådär perfekt som jag ju är.

Men pratar vi om likheter så kan jag nog tro att själva känslan av tillökning i familjen är likadan oavsett om avkomman skriker eller skäller.

I alla fall för mig.

Tidigare krönikor:

Så bryter du en pinsam tystnad på bästa sätt

Varför sträcktittar vi på tv-serier när grannen kanske är en mördare eller knarklangare?

Hur lyckas en att inte ta livet för givet?

Kärleken växer för varje dag – om mindre än 100 timmar blir hon min fru

Jag hatar ordet "brukar" lika mycket som rasism och sexism

Tänk dig världens ledare i en klämkäck musikalscen à la Sound of Music

Mer läsning

Annons