Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Omsluten av ljuset tar jag tag i mörkret

/

Annons

Det är semester och jag har flyttat hem till Sundsvall en månad. Jag bor med min kille i ett torp på hans föräldrars gård utanför Njurunda och pendlar med bilen över en mindre grusväg till mina föräldrar utanför Lucksta.

Den där grusvägen på en halvtimma har blivit semesterns terapi för mig de senaste somrarna. Jag lyssnar på riktigt svinsorglig musik, grinar, skrattar, djupandas och tänker stora och små tankar. Ibland riktigt sorgsna tankar jag annars flyr ifrån. Tankar som jag i min vardag inte orkar ta mig an har jag nu lite mer lugn och framförallt mod att ta tag i.

I semestertider tycker jag mig höra mycket snack om lättsmälta böcker perfekt för hängmattan och andra tips på lättsamma nöjen vi ska ägna oss åt under sommarens varmaste månader.

Men borde det egentligen inte vara precis tvärtom? Att det är nu, när vi har lite mer ro och tid till eftertänksamhet bör tänka på det svåra och stora vi annars aldrig tar oss tiden till. Att vi omslutna av ljuset faktiskt har kraften att ta tag i mörkret.

Jag tog en avstickare från grusvägen och åkte hem till min 93-åriga farmor. Den mest kloka och omtänksamma jag vet. Med mig hade jag bullar, kramar och ett oändligt dåligt samvete för att jag är hemma så sällan. För att jag inte finns där. För att jag aldrig kommer kunna bjuda tillbaka allt det hon gett mig i livet. Men kanske är det inte så ekvationen ser ut, kanske är det en annan insikt jag får via mina egna barnbarn.

Det är svårt att inte fundera på livets avslut när en är bland gamla människor. Eller vadå avslut, nu försöker jag kringgå det svåra här i sommartider – det är svårt att inte fundera på DÖDEN. Det gör ont att se hur tiden kommer ikapp och de pliriga ögonen försvinner och kroppen ger upp.

Efter besöket hos min fina farmor tänkte jag mycket på min egen död. I vanliga fall hade jag satt på en trevlig podcast eller lyssnat på svängig musik när tankarna drabbat mig. Men nu väcktes plötsligt instinkten till utforskning.

Så jag gjorde en ytterligare avstickare och svängde in på kyrkogården i min hembygd Attmar. Mellan gravstenarna letade jag mig fram till farfars namn, sa hej och fortsatte strosa omkring bland gravarna.

Jag lät blicken svepa över stenar, kors, årtal, blomsterarrangemang och små stenduvor. Plötsligt hajade jag till. Blicken fastnade på ett namn fyra meter bort:

HANNA PERSSON 1885–1969

Mitt eget namn på en gravsten. Aldrig har döden känts så närvarande.

Men då hände det riktigt märkliga; det kändes helt okej. För parallellt med dödens närvaro kom också tanken på livet och nuet. Den där tacksamheten vi läser om i mindfulnesskurser.

I dag är jag ju här. I dag skiner solen och grusvägen mellan mina två sommarställen ligger kvar. Kanske i ytterligare hundra år till och med. Det är var det är och det är livet som pågår här och nu.

Glad sommar alla ni levande varelser där ute.

Hanna Persson

Bloggare, poddare och programledare

Mejl: hanna@nojesguiden.se

Tidigare krönikor:

Plötsligt är det läskigt att somna igen

Ingen kan komma och säga att teknik och tjejer inte går ihop

Kan frågan om mina nakna bröst egentligen handla om något helt annat?

"Kvinnor ska vara vackra och snygga – men fy skam om någon lägger för mycket tid på det"

Mer läsning

Annons