Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Oskyldig 19-åring inlåst i månader

/
  • —Det känns som att de vill få mig att tappa kontrollen, så att jag gör något dumt och hamnar på häktet. Dit åker man direkt om han käftar emot. Mohammad tycker att personalen inte visar respekt, och han misstänker att de spionerar på de intagna för polisens räkning.
  • Migrationsverkets förvarsenhet i Gävle är det nordligaste i landet. Det byggdes i fjol. Här jobbar 27 handläggare i skift för att ta hand om upp till 25 förvarstagna människor. I förra veckan var de sex intagna.
  • Dörrarna är alltid låsta. Brottslingar får permission, men inte den som väntar på att skeppas ut ur landet.
  • Mohammad har inte känt gräs eller sand under sina fötter på hela sommaren. Han är blek och mager men vill inte att hans familj ska oroa sig. —Jag vill att de ska veta att jag inte ger upp. Att jag klarar mig här. Det är ändå bättre än att bli skickad till Iran, säger Mohammad.
  • I den toppmoderna datorsalen kan Mohammad och hans medfångar hitta en stunds virtuell frihet.
  • Över de här murarna ska två intagna ha flytt under sommaren. —Jag är inte kriminell. Varför ska jag sitta i detta fängelse? Släpp mig fri så ska jag lämna Sverige, men låt mig välja min egen väg, säger 24-årige Ahmed.
  • Migrationsverket säger att de vill skapa en så human miljö som möjligt. Detta är den sommar som internerna erbjuds —två timmar om dagen.
  • Lokalerna på förvarsenheten är tip-top och moderna. Men utan varje spår av personliga tillhörigheter. Mohammad och Milat spelar kort. Men TV-spel är förbjudet på förvaret.

Mohammad inlåst fyra månader utan att ha begått brott Det här är Migrationsverkets förvarsenhet i Gävle. Här låser polisen in ungdomar månader i sträck—för att de är livrädda för bli fraktade till sina hemländer. — De vill att vi ska ruttna här inne. Vi får sitta här tills vi skriver på och återvänder frivilligt, säger 19-årige Sundsvallskillen Mohammad.

Annons
När man kommer in i på Migrationsverkets förvarsenhet på Kaserngatan i Gävle slås man av hur rymligt, ljust och fräscht allting är. Allt i linje med Migrationsverkets uttalade strävan att skapa en human miljö.
Men det är något som inte stämmer. Och efter en stund inser man vad det är Här syns inga personliga tillhörigheter. Inga bilder på väggarna. Som ett väntrum.
Helvetet. Skriv att det här är helvetet, säger Mohammad.
Mohammad är ingen brottsling, och han är bara 19 år. Han har inte trampat på en grästuva sedan i april. Inte vänt sig om efter en tjej på stan, inte grillat korv eller badat i någon sjö.
Tonåringen har suttit inlåst dygnet runt i snart fem månader för att han inte gör som utlänningsnämnden och polisen säger. Han vägrar skriva under de resehandlingar som Iran kräver för att ta emot honom.
Där nere skiter de i vem du är, iranska polisen kan spöa vem som helst för vad som helst. Jag är rädd för vad som ska hända mig, det är som en mardröm.
Tidigare stod han under så kallad uppsikt, och anmälde sig själv hos polisen två gånger i veckan. Men när han vägrade samarbeta beslutade polismyndigheten att låsa in honom på obestämd framtid. Polisen anser sig ha stöd för det i utlänningslagen.
Men Mohammad har en annan uppfattning.
Det här är utpressning, de vill att jag ska bli så trött och sjuk att jag ger upp och skriver på, säger han.
Polisen tror att Mohammad skulle gå under jorden, trots att han aldrig har missat att anmäla sig.
Om de släpper ut mig återvänder jag direkt till skolan, det är där jag vill vara så länge som möjligt. Jag hade bara ett enda prov kvar för att få ut mina gymnasiebetyg, säger han.
Mohammad pratar forcerat och lågmält. Som om tiden vore knapp eller som om någon tjuvlyssnade. Han säger att han inte litar på personalen på förvaret.
En av dem sade till mig, \"vill du inte skriva på och åka till Iran? Då kan vi hålla dig kvar här hela livet\". Det känns som att de vill få mig att tappa kontrollen, så att jag gör något dumt och hamnar på häktet. Dit åker man direkt om han käftar emot. Och allt man säger eller gör rapporterar de direkt till polisen, säger Mohammed.
Det finns detaljer i den monotona vardagen som förstärker känslan av förnedring.
En del av personalen har på sig handskar när de tar i våra sängkläder. Varför gör de så, vi är väl inga smittsamma djur? säger Mohammad.
19-årige Milat har bara varit här en kort tid, men är redan knäckt.
Jag sover mycket. Men jag drömmer mardrömmar, säger han.
24-årige Ahmed har suttit inlåst sju månader utan att få veta något om hur det går med hans avvisning. Han var en av fem intagna som hungerstrejkade av den anledningen. Men strejken avbröts sedan två av hans kamrater flyttats till häktet.
Jag är inte kriminell. Varför ska jag sitta i detta fängelse? Släpp mig fri så ska jag lämna Sverige, men låt mig välja min egen väg. För jag kan inte åka tillbaka till Libyen, säger han.
ST erfar att två personer har rymt från förvaret under sommaren. Och att en av de intagna flyttades till häktet samma morgon som ST kom på besök. Enligt uppgift hade han dagen innan deklarerat att han skulle berätta allt för journalisterna. Migrationsverket har inte velat kommentera uppgifterna, med hänvisning till sekretess.
Mohammad har gått ner i vikt och är blek. Det var 1,5 år sedan han träffade sin far och sina syskon, och han oroar sig för dem. Men vill inte att de ska oroa sig för honom.
Jag vill att de ska veta att jag inte ger upp. Att jag klarar mig här. Det är ändå bättre än att bli skickad till Iran, säger Mohammad.

Mer läsning

Annons