Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Oväntad hemvändare blev omedelbart mitt allt

/

Annons

För ett år sedan hamnade min son i en situation där han plötsligt blev hemlös och arbetslös. Han slog upp en förlovning, sa därför upp sig från ett jobb vid sidan av studierna och flyttade från den stad som han några år tidigare bosatt sig i. Hans lägenhet i Stockholm var uthyrd och läget var sannerligen upp och ner. Det var då jag erbjöd honom att bo hos mig, för att kunna lösa sin situation i lugn och ro. Kunna plugga och bo gratis i brist på jobb. Styra upp sin tillvaro från en trygg tillvaro.

Jag tänkte så klart att han snart skulle vara utflugen igen, men han blev kvar. Det är nu ett år sedan.

Det är väldigt speciellt att få hem barn som en gång flyttat. En del jag pratat med har sagt att det aldrig skulle funka för dem. Andra har menat att det nog skulle gå, men kännas konstigt.

Alla har nyfiket frågat hur det gått.

Han har pluggat klart och sökt och kommit in på högskolan. Han har hjälpt till att bygga om fasaden på huset och lagt tak på förrådet, klippt gräs och passat våra oanmälda valpar, de som bara kom utan att vi anat något, under min sommarturné. Han har jobbat extra och varit mycket i Stockholm.

Jag skojar om att Jonas är prillig för att han skall flytta, att han inte riktigt kan hantera detta faktum och det är skönt att kunna rikta uppmärksamheten åt Jonas håll, för det är i själva verket jag som är prillig. Halmstad!?

Varför då kan man undra? När han haft det så bra här? Eller jag.

Han har nämligen varit alldeles underbar att åter få ha i min närhet. Varje dag, vid varje möte har alla de där åren som småbarns och senare tonårsmamma rusat genom blodomloppet, minnena har avlöst varandra. Hur han kom att välja mig, hur han omedelbart blev mitt allt.

Plötsligt känner jag samma tomhet som när han skulle göra lumpen. Han som precis suttit i mitt knä. Hållit mig i handen. Nu skulle han plötsligt hoppa i isvak och skjuta vilt. Inte han väl? Jodå. I Lappland för säkerhets skull. Inte ett knyst sa jag. Log bara brett då han berättade att så var fallet. Jag är precis lika tyst nu. Ler lika avväpnande. Ingen är så positiv till barn som flyttar som jag. Ingen är dessvärre så positiv som jag, när de flyttar hem igen. Få har så svårt att förlora dem åter.

Alldeles omöjligt svår är den där nöten jag knäckte en gång. Hur man står ut, utan närheten till sina barn. Det gör på riktigt alldeles ont när jag tänker på tomheten. Hur skall jag klara den här vedervärdiga omställningen ännu en gång?

Barn skall inte flytta hem när de en gång flyttat ut. Det är alldeles för smärtsamt när de vindlar iväg igen. När det står alldeles klart för en, hur naturligt det egna livet är.

(Det egna livet. Fnys. Vilket trams.)

)

Mer läsning

Annons