Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På mardrömsresa på väg mot Sundsvall

Annons

En resa kan verkligheten sätta en människa på prov. Särskilt när resan sker med buss.

Jag minns en resa för bara ett par veckor sedan. Jag skulle ta mig hem till Sundsvall efter att ha firat jul i Småland. Och eftersom tågbiljetterna var dyrare än en enkel till himlen blev jag så illa tvungen att ta bussen.

Ni som regelbundet åker långfärdsbuss vet att det första man måste göra är att slåss med okända människor för att komma först in i bussen. För vem vill inte ha fönsterplats? Väl bänkade vid ett fönster slänger alla nöjda människor sedan upp allt de äger och har på sätet bredvid sig. Där ska minsann ingen sitta.

Råkar man ha blivit armbågad bakåt i kön av Ernst, 69, eller Fanny, 17, får man vackert gå genom bussen och försöka avgöra vilket uttryckslösa ansikte med ögonen envist riktade mot världen utanför som kan tänkas sucka minst när man ber att få sitta på platsen bredvid. Som hen precis har gjort till sitt andra hem.

Men tillbaka till bussen mot Sundsvall. Jag fick en fönsterplats. Men jag fick också rätt snabbt en okänd granne som upprepade gånger höll på att somna mot min axel.

Under den natten hade vintern slagit till och förvånat alla med sin närvaro. Vilket resulterade i att toaletten hade frusit. Det var alltså bara att låta vattenflaskan förbli orörd och sedan knipa större delen av resan.

En bit bakom mig satt en man med sin katt. Mjau, lät den. Mjau, mjau, MJAU. Hela resan. En bit längre fram satt ett barn som prompt skulle titta på Disney på sin dator eller platta eller telefon och som uppenbarligen inte hade fått hörlurar i julklapp. När inte Kalle Anka dånade över hela bussen så pratade barnet. Konstant. Högt och tydligt. Är vi framme snart? Är vi framme snart? PAPPA, NU ÄR VI SNART FRAMME!

Halvvägs till Stockholm gjordes ett stopp på 45 minuter. Under denna tid låstes bussen. Det var alltså bara att kliva ur och köpa en trött lunch för 100 spänn. Eller hänga på Statoil, för att stå utomhus i tio minusgrader kändes inte ens som ett alternativ.

Jag minns en annan minnesvärd (i negativ bemärkelse) resa, på en buss i Thailand för flera år sedan. Vi var helt slut efter en partyvecka på Koh Phangan och kände oss nöjda med att ha kirrat de bästa platserna på nedervåningen på en dubbeldäckare. Sköna säten längst fram där vi kunde sträcka ut benen. Nära till toaletten.

Men. Det blev stopp i toaletten. Efter en stund flöt en salig blandning av allt som brukar spolas ner i en toalett ända uppe vid ringen. Så jag och mina kompisar knep. Höll för näsan och försökte sova. Bara för att vakna upp till att någon hade stulit våra pengar.

Jag har gjort otaliga resor med bussar och tåg och flyg. De flesta minns jag inte ens. Men så har man de där mardrömsresorna som etsar sig fast.

Som tur är så är destinationen oftast värd besväret. Och om inte? Ja, jag kan i alla fall lova att det var skönt att kliva av i Sundsvall. Efter drygt tio timmar.

Mer läsning

Annons