Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På svajig utflykt i det inre

/

Annons

Jag kastar upp. I sängen, på väggen, på mattan. Reser mig upp och vinglar i väg i korridoren mot toaletterna, stödjer mig mot väggarna. Båten kränger våldsamt och överallt står folk och kräks.

Första dagen av kursen är avklarad och jag mår uppenbarligen skit. För nattens dröm sätter fingret exakt på hur jag känner det – som att hela min värld gungar. När morgonen kommer har jag inte ett dugg lust att sälla mig till de andra kursdeltagarna och utsätta mig för den våldsamma sjögången än en gång. Ändå gör jag det. För den här kursen siktar på ett mål som jag hemskt gärna styr mot. Utveckling. Jag är nämligen förbaskat less på mina rädslor och hur de tar kommandot över mig. Så jag härdar ut, och faktiskt, redan andra dagen börjar vinden mojna.

Jag är alltså instängd i ett slags laboratorium. Tillsammans med sju andra labbråttor. Av egen fri vilja. Det vi undersöker är hur vi reagerar i olika situationer, både som individer och som grupp. Ett slags Robinson–stuk över det hela alltså, men gudskelov utan utröstningar. Att möta sina rädslor på det här sättet blir lite som att göra upp med bilden av sig själv. För det är ju så lätt att tro att det inte tjänar något till att försöka bryta ny mark, att man sitter hopplöst fast i den identitet man skapat sig hittills i livet. Så man nöjer sig.

En av de saker jag funderar över här i Robinson-labbet är hur våra egon med sina övertygelser ofta driver oss till totalt haveri och skeppsbrott, bara för att vi inte kan komma överens. Den här veckan får jag lära mig att det beror på att vi inte tar ansvar för våra egna upplevelser och känslor, utan skjuter ifrån oss, skyller på omgivningen och snackar skit om varandra. Vi blir så kallade brunnspissare som skitar ned vårt eget dricksvatten. Så dumt. Så enkelt.

Någon har sagt att våra föreställningar om vilka vi är egentligen bara är amsagor. Historier vi berättar för oss själva för att vi ska ha något att säga på cocktailpartyn. Att jaget i själva verket är en pågående process, det vill säga mer som en ständigt föränderlig flod, än en stillastående damm. Då är det ju inte så konstigt att man blir sjösjuk ibland.

Inte heller resten av kursveckan blir någon dans på rosor, men för varje dag lyser färgerna i oss lite starkare, och sista dagen strålar vi tamejtusan som neonskyltar. Det blir lätt så när man bryter sig ur gamla föreställningar om sig själv och börjar skymta helt nya horisonter.

Victoria Engholm

Mer läsning

Annons