Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pianokarriären är inledd

/

Annons

Jag har tydligen intalat mig själv att lära mig spela piano. Och genom att skriva det här gör man planerna till allmängods. Lite morot. Mest piska.

Mitt tafatta gitarrspel föddes egentligen bara av bristen på saker att göra så jag vet inte riktigt hur det här ska gå.

Den grova skissen bygger på att från kurser med Medborgarskolan veckovis, gå till att bli lärling hos en blind, österrikisk dam (i min värld är alltid de bästa pianolärarna blinda – och från Österrike), vidare till att få ett stipendium till en aktad musikskola i Centraleuropa, följt av att vara en rätt så fullbokad konsertpianist vid större etablissemang. Jag tänker att det här ska ske inom det här kalenderåret.

Just pianot andas ju genialitet på ett sätt som andra instrument inte riktigt förmår. Hur många åttaåriga savanter har inte fått sin barndom försakad av föräldrar med hybris, som varit fast beslutna om attackdrilla sina avkomma till att bli en ny Debussy.

Den här vetskapen kommer gäcka mig när jag och tio pensionärer försöker hitta de inledande tonerna till Für Elise på Medborgarplatsens vuxenutbildning. Jag har blivit lurad på en sträng, diktatorisk uppfostran med obligatoriskt pianospel tio timmar om dagen och får i stället gå den osnygga vägen.

Människor som faktiskt är duktiga på musikutövande brukar väl säga att pianot är så intressant för att det inte är lika begränsat som exempelvis en gitarr. Att pianot tack vare sin konstruktion tillåter ett friare skapande. Melodi och harmoni utan bojor.

Så här i inledningen på min pianokarriär skrämmer det mig ganska mycket. Just nu vill jag ta mig an något som inskränker all form av improvisation. Helst av allt får pianot gärna bestå av två tangenter till en början, men jag tror inte riktigt att de görs så.

Man lär inte bli någon Franz Liszt direkt, som av många anses vara den allra största av alla pianovirtuoser. Just Liszt är själva sinnebilden av pianogeniet för många. Ett underbarn som transponerade fugor av Bach som liten och som hängde i gäng med artsie folk som Mendelsohn, Chopin, Dumas och Hugo.

Han lär även ha varit en av de första som fått sin egen maniska fanskara och framför allt sin egen ”mania”. Den tyska poeten Heinrich Heine myntade på 1840-talet begreppet ”Lisztomania” byggt på ungrarens fanatiska åhörare. En riktig popstjärna egentligen.

Om vi ändå ska leka Melodikrysset kan man nämna att franska popparna Phoenix piggt uppmärksammade detta i singeln Lisztomania från albumet Wolfgang Amadeus Phoenix från 2008.

Japp. Alltså ska det stå ”långsökt” på lodrätt åtta.

Mer läsning

Annons