Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Plötsligt är det läskigt att somna igen

/

Annons

När jag var liten och skulle sova kunde jag ibland bli rädd för tjuvar. Jag hade ramlat över en artikel i en kvällstidning om en pojke i min ålder som blev överraskad av inbrottstjuvar som band fast honom när han låg och sov. I säkert två veckor var jag övertygad om att just det skulle hända mig.

Det gjorde det inte.

Men under de där två veckorna hann jag lista ut en slug plan hur jag skulle agera när det väl hände. Hur jag med mitt lilla tioåriga ansikte skulle gråta och be med min snällaste röst att de inte skulle binda fast mig för jag skulle bli så ledsen då, och hur tjuvarna då skulle få jättejättedåligt samvete följt av ett förlåt och en snabb bil därifrån. Jag kom fram till att om bara de fick förstå hur ledsen och orolig jag var skulle det nog inte vara någon fara.

För även om jag själv var knappa tio år så var jag tillräckligt smart för att förstå att ingen i hela världen kunde väl neka ett oskyldigt och oroligt barnansikte.

Eller?

Jag har sen barnsben haft en enorm tro till vuxenvärlden och det jag i dag förstår är staten. Att krig är något som händer där och inte här. Som att i en värld med blanka husfasader, trendiga kläder, Coca cola, Volvo och blinkande hoverboards kan inget hända. Som om det skulle skydda från krig. I min värld har vuxna gått att lita på, de har vetat bäst och utgångspunkten har varit att de som tar besluten är välvilliga och pålästa. Att bara vi hjälps åt så går det bra. Och hjälpa varandra, det ska man ju, det har skolpersonalen, farmor och mina föräldrar alltid sagt.

Min generation har inte behövt oroa sig för ryssen eller Hitler. Det har snarare känts som sagor och berättelser från en värld som inte visste lika bra som vi vet nu.

Så hände något. Så som det gör när man slappnar av och tror att allt är bra. Som när du bara ska köra den vanliga korta sträckan till Ica och krockar med bilen. Eller en vanlig middagsonsdag och du skär av dig fingret i stället för falukorven.

Jag slappnade av och vaknade upp till en värld jag inte längre kunde lita på. Och det spelar ingen roll hur höga hus, välgjorda filmer eller blanka bilar som västvärlden bjuder på – bubblan är spräckt och att somna på kvällen är plötsligt läskigt igen.

I sängen tänker jag numera ut planer på hur jag ska fixa det här som håller på att hända. Hur ska jag nå grannen hemma i byn som så öppet hatar muslimer? Vilken vuxen kan jag prata med om att vi måste fixa de här spänningarna i världen? Och de som röstade igenom Brexit i tron på att få det bättre, förstår de att många andra får det så mycket sämre?

Förmodligen har jag varit både supernaiv och superprivilegierad som gått runt ett helt liv i tron om att vuxna, oavsett om de är politiker, skolpersonal eller tjuvar känt en välvilja och ett ansvar mot oroliga barnansikten.

I dag vet jag att det inte är så. I stället bygger vi murar mot dem. Stänger dörren eller rent av röstar bort deras möjlighet att bli trygga.

För det är tydligen sånt som vi vuxna gör.

Hanna Persson

Bloggare, poddare och programledare

Mejl: hanna@nojesguiden.se

Tidigare krönikor:

Ingen kan komma och säga att teknik och tjejer inte går ihop

Kan frågan om mina nakna bröst egentligen handla om något helt annat?

"Kvinnor ska vara vackra och snygga – men fy skam om någon lägger för mycket tid på det"

Elva år av tvåsamhet – en kärlekshyllning

Mer läsning

Annons