Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rätta virket

/

Annons

Ett utkast till denne krönikörs första betraktelse i ST nedtecknades medelst en Parker 51 Vacumatic reservoarpenna från 1947.

Manuset var snuddande nära att levereras per A4, nedknackat på en skrivmaskin.

Närmare bestämt en östtysk Rheinmetall KsT (KsT står för Kleinschreibmaschine mit Tabulator) krönikör Nygren använt i 30 år och bland annat skrivit de första fyra av hittills åtta publicerade romaner med. Vi pratar en reseskrivmaskin, dåtidens laptop; genom en ödets nyck tillverkad 1956, samma år krönikören föddes. 

Enda uppdateringen Rheinmetallen fått är att en tidigare ägare bytt ut radskiftararmen till ett stycke bambu som från början möjligen varit ett cigarettmunstycke. Instansat på mellanslagstangenten står att den är uthyrd från Rema kontorsmaskiner i Stockholm. Under tre decennier har detta trogna skrivverktyg bara krävt nya färgband, en droppe symaskinsolja här och där och att typerna rengjorts med en tandborste doppad i bensin.

Och nu kommer det:

Varför, skrivgudar, lät ni krönikör Nygren förleda sig till att införskaffa en MacBook Pro för 11 000 mödosamt förvärvade kronor och som nu, någon månad efter det att den ettåriga garantitiden löpt ut, behagat krascha?

Okay, krönikören har haft alla generationers bärbara Mac - laptoparnas Rolls-Royce, med erkänt bättre livslängd än en pc.

Lördagen den 28 februari (lustigt eller olustigt nog samma dag sista numret kom ut av Dagbladet, där krönikören verkade i 39 år och de senaste som just krönikör varje lördag) vägrade nämnda ettåriga MacBook att starta och avskärmade Nygren från både mail och att via ST:s web tillgodogöra sig senaste nytt.

Krönikören beslöt att bita i det sura äpplet och betala för installationen av en ny hårddisk.

Rheinmetall resemaskinen från 1956 har, låt vara inte lika tekniskt komplicerad, inte svikit ett enda skrivpass under 30 år. Virket var bättre förr, som hackspetten aldrig sa.

Ett växande antal författare, poeter och andra relativa fritänkare världen runt använder hederliga gamla skrivmaskiner. Bland annat för att nämnda maskiner är oberoende av el, inte kan distrahera med blippandet från inkommande mail, heller icke locka till googlande i stället för skrivande och har, till skillnad från en dator, svårt att balla ur.

Inget behov för skribenten av att printa ut en säkerhetskopia eller föra över texten till ett USB-minne det ändå inte går att lita hundraprocentigt på. Med en skrivmaskin får man allt svart på vitt, direkt. Eftersom det inte går att deleta, bara att x:a över misslyckade formuleringar, vilket inte ser så snyggt ut, tvingar det dessutom skribenten att tänka innan han eller hon skriver.

Lägg till ett visst skrivhistoriskt romantiskt skimmer, och det uppmuntrande plingandet från en liten klocka vid varje avslutad rad.

Man löper mindre risk att bli manusdepressiv.

Mer läsning

Annons