Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ruth befann sig i skalvets mitt

Ruth Andersson befann sig mitt i epicentrum när jordskalvet fick marken att rista. — Först hördes ett tjutande ljud, sedan kom smällen. Men här greps vi inte av panik. För att det ska hända krävs bra mycket mer än så här, säger hon.

Annons
Skalvet uppmättes till 3,1 på Richterskalan. Byn Åvike öster om Söråker var den centrala punkten när jordskorpan kom i rörelse. Rykten och spekulationer kom snabbt i omlopp och den explosionsliknande smällen undgick få medelpadingar.
För 40 år sedan byggde Lennart och Ruth Andersson sitt hus i den rofyllda havsviken. Där går dagarna sin gilla gång och paret stortrivs. Medan Lennart snickrar eller vittjar nät, ägnar sig Ruth åt dekorationsmålning.
Jag var ensam inomhus och satt vid köksbordet och målade. Jag funderade varifrån det vinande ljudet kom och hann aldrig bli rädd när huset skakade till. Det kör förbi en del stora lastbilar här och först trodde jag att någon av dem hade brakat in i garaget, berättar Ruth.
Maken och en av sönerna befann sig utomhus. Hon gick ut och tillsammans konstaterade de att allt var som vanligt i den närmaste omgivningen. Ingenting hade gått sönder och inga föremål hade flyttat på sig.
Skalvet varade bara ett par sekunder. Vi är ju väldigt förskonade här uppe. Det går knappt en dag utan att man tänker på alla dem som drabbades av tsunamin nere i Thailand, säger Ruth Andersson och blickar ut genom fönstret.
Ibland förundras parets vänner över hur de kan leva så avskilt, inte minst under vinterhalvåret.
Många har frågat hur vi kan bo här ute. De tror att det ska kännas ensamt.
Men Ruth uppskattar det naturnära livet, även om vårvärmen inte riktigt vill infinna sig och vinterna kan kännas lång och hård. Hon berättar om ormvråken som avslutade sina dagar i hennes och Lennarts vård, om det halvatama lodjuret som tog en av parets katter, om kronhjorten som gick förbi och räven som stal strömming ur garaget, trots att en handfull bybor stod intill och såg på.
Nyligen satt vi och spelade kort med ett par grannar när vi fick syn på tre grävlingsungar som lekte ute på tomten. De var så fina, säger hon.
Fredagskvällens dramatik hade en naturlig förklaring och vid 75 års ålder är det inte mycket som får Ruth att ängslas.
Det är faktiskt härligt att bo så här. Man tar dagen som den kommer. De enda gångerna jag har varit rädd är när skumma personer sökt sig hit. En gång parkerade en man sin bil här utanför och satt länge och iakttog vårt hus. Det var otäckt. Till slut tog jag med mig piasavakvasten och gick ut och frågade vad han ville. Då försvann han, säger hon.

Mer läsning

Annons