Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sånt man borde kunna

Annons

För många år sedan bekände en arbetskamrat vid fikabordet att hon aldrig lärt sig se skillnad på en tussilago och en maskros.

Jag skrattade högt. För hallå! Det lär man sig väl som femåring!

Men det var fult gjort av mig. Med åren har jag insett att jag har egna svarta hål vad gäller sånt-man-bara-borde-kunna.

Som hundraser.

Jag ser visserligen skillnad på en tax och en pudel. Dessvärre träffar man inte många sådana längre. De finns inte ens med på 20-i-topp-listan över de populäraste hundraserna i Sverige.

Det gör däremot chinese crested dog och lagotto romagnolo och bichon havanais.

Som om det inte är illa nog att det finns labrador retriever och golden retriever och flatcoated retriever. Jag menar vad sjutton är det för skillnad?

I sammanhanget vill jag påpeka att jag har hyfsad koll på både katter och hästar. Jag vet hur birma respektive burma ser ut, och att en somali har längre hår än en abbessinier. Jag kan skilja ett arabiskt fullblod från ett engelskt, och jag kan beskriva en frieser såväl som en andalusier.

Detta trots att raskattsägarna och hästägarna i bekantskapskretsen är försvinnande få, medan massor jag känner har hund. Dem träffar man dessutom ibland när man är ute och går.

Fastän jag frågar kan jag efteråt aldrig komma ihåg vad deras djur är av för ras. Och inte kan jag beskriva hunden i fråga heller.

Tja, den var liksom lurvig. Och hoppade och slickade.

Storlek och färg?

Halvstor kanske. Brun. Eller om det var beige. Eller fläckig ...

Jag kan andra saker. Jag vill gärna betona det.

Ur världshistorien har inte bara årtal utan även ett och annat datum fastnat i minnet

(som Gustaf II Adolfs dödsdag, datum för tyskarnas inmarsch i Polen, d-dagen, dagarna när atombomberna fälldes över Hiroshima och Nagasaki, kubanska revolutionens segerdag, samt när John F Kennedy respektive Olof Palme mördades).

Men de fyra sista siffrorna i mina barns personnummer vill inte fastna.

Det är något högst suspekt, det förstod jag av ansiktsuttrycket hos kvinnan i luckan när jag var hos polisen för att få pass åt barnen.

Hennes blick liksom fick mig att tvivla på om jag verkligen var mor till dem.

Jag kan EU-ländernas samtliga huvudstäder. Men bilmärken? Näpp.

Det är ett stort handikapp när man då och då använder hyrbil.

När man kommer ut från Ikea är det helt blankt i skallen. Man har ingen aning om var man har parkerat. Dessutom har man ingen aning om vilken sorts bil man har. Eller ens i vilken färg.

Då tackar man gudarna för fjärrlås. Man går helt enkelt runt lite – eller i värsta fall mycket – och trycker på nyckelknappen och hoppas att det ska klicka till i någon bil.

Pinsamt blir det bara om någon går alldeles bakom och låser upp sin egen bil, varpå man glatt är på väg att kliva in i förarsätet på en blå Audi som alltså inte alls är den bil man kom dit i.

Vilket långt senare visar sig vara en röd Ford, om än inte lika knallröd som ens egna kinder efter tillrättavisningen från Audi-ägaren.

Härom dagen bekände en medelålders vän att han aldrig lärt sig multiplikationstabellen.

Jag höjde inte ens ögonbrynen.

Mer läsning

Annons