Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Se upp där ute alla älgar – här kommer jag!

/

Annons

Det är häftigt med vår svenska natur. Skogens guld och skogens konung finns på ett och samma ställe. Magiskt! Men det svåraste är kanske att löpare, bärplockare, svampplockare, orienterare, fyrhjulingsfantaster och inte minst jägare ska samsas om samma skog. Det är inte alltid som vi uppskattar varandras olikheter om man säger så.

Nu har kantarellerna börjat poppa upp och det är inte så himla långt kvar till att älgjakten drar i gång. Jag måste erkänna att jag mer än en gång suckat och tänkt att jakten "sabbar" min naturupplevelse även om jag förstår att vi måste jaga älg av många orsaker. Jag förstår också att det kan vara en tjusning med det. Men faktum kvarstår, jag törs nästan inte ut och plocka svamp när jakten pågår. Men jag anar ett motsatsförhållande, hur många jägare har väl inte svurit över "idioter" som klampat fram i skog och mark? Erkänn!

Apropå att klampa, det är något som jag som svampplockare fått lära mig. Stampa hårt så ormarna hinner ringla undan. Likaså är det bra att både sjunga och prata högt där man går, så att älgar ska kunna välja en annan väg långt, långt innan jag är medveten om dem. I min svampplockarvärld är det så man gör liksom, för att undvika obehagliga överraskningar.

En gång skulle jag följa med en granne som är jägare ut i skogen för att, hör och häpna, kolla efter svamp. Han, jägaren, iklädd typiska jaktkläder i brunt och grönt gick först, både smidigt och ljudlöst i skogen, duckade för grenar och kryssade sig fram. Efter kom jag, lite lätt flåsade av ansträngning och iklädd knallröd jacka så att jag skulle synas tydligt. Så som vi svampplockare tänker liksom. Jag tog ganska bestämda kliv och hoppade hit och dit på stock och sten.

Efter ett tag vände han sig om och muttrade; "Men gud vad du låter!!"

Öh, vadå? Jag fattade absolut ingenting. Men efter en stund trillande polletten ned. Han var alltså van att smyga på djur och jag var van att skrämma bort djur. Snacka om superkrock!

Nyligen åkte samma granne och jag ut på en tur längs skogsvägar med varsin fyrhjuling. Jag försökte hela tiden spana efter potentiella svampställen, vi var ju på vägar där jag aldrig kör med bil och för långt bort för att promenera till. Bortanför en tjärn ute i matforsskogarna var det ganska rejäla diken fyllda med vatten och han började plötsligt kika ned i dem med stort intresse.

Jag kollade självklart ned jag också för att försöka lista ut vad i hela friden han höll på med. Han tror väl ändå inte att det är fisk i dikena? När vi stannade passade jag på att fråga vad han gjorde varpå han svarade;

"Jag kollade efter björnspår".

Åh, hu. Jag hade inte en tanke på att det kunde vara björnar där... Det är bara att inse, vi tittar verkligen efter helt olika saker, jägaren och jag. Vi delar samma skog, men får så olika upplevelser av den. Det bästa är att det finns plats för oss båda, bara vi respekterar varandra.

Måhända att jag inte klipper gräset i raka rader – men det blir bra till slut

Jag försökte avslöja myten om tandfen – men blev straffad direkt

15 anledningar till varför det är bäst att vara lantis

Tack och lov att maj är över – nu står nästa helvetesmånad för dörren

Mer läsning

Annons