Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Shakespeare och hjärtats krigare

Annons

Det måste ha varit i mellanstadiet. Vi fick i uppgift att lära oss varsin dikt utantill som vi sedan skulle läsa upp för klassen. Jag letade och letade men hade svårt att hitta något som riktigt grep tag. Det här var ju dessutom långt innan datorer och googlande hade erövrat världen så urvalet begränsade sig till skolans lilla bibliotek.

Till slut, efter en hel del planlöst bläddrande i böcker, hittade jag i alla fall några rader som fångade mig. Det var en dikt som hette Tiden, om jag inte minns fel, och var skriven av William Shakespeare. Så jag satte igång och övade. Övade och övade.

Eftersom jag aldrig har haft lätt för att lära mig texter utantill, jag lider av motsatsen till fotografiskt minne, så fick jag ligga i. Tack vare mitt enträgna mässande så sitter dock några strofer inristade i min hjärnbark än idag: ”Som tiden rullar in mot stenig strand, vår levnads timma ständigt är på språng, förbi varann, som maskor i ett band, de ila skyndsamt mot sin undergång.”

Jo, visst kan man undra vad det var med den där dikten som fångade en 11-årig flickas intresse så till den grad, men sanningen att säga så blev jag djupt fascinerad. Av hur den där Shakespeare använde bilder av vågor för att berätta om hur tiden hela tiden förändras, byts ut, men ändå är densamma. Hur de där maskorna repar upp sig och till slut bara blir ett rakt streck, som i en EKG-kurva. Hur fort det det går, och att det pågår hela tiden. Obönhörligt.

När det blev dags för uppläsning var jag fylld av förväntan. Lite förgäves, får jag väl säga, för de rungande applåderna uteblev. Men trots att mina klasskamrater inte alls verkade uppskatta raderna om allas vår förestående död, så lät jag mig inte nedslås. Jag hade hittat något. Jag hade hittat språket. Eller konsten, om man så vill.

För det här med att symboler kan berätta något för oss om hur vi uppfattar verkligheten, eller känna av vilket håll vinden blåser åt, är ju väldigt finurligt. Ta Årets drake, till exempel. I år gick utmärkelsen till en för många okänd Sundsvallsbo. Han vann draken inte på grund av enastående idrottsliga prestationer, för att vara extremt framgångsrik eller för att ha satt Sundsvall på kartan, nej, han vann helt enkelt för att han var godhjärtad. För att han med sitt initiativ Välgörenhetspanten visat omtanke och kärlek.

I tider som dessa tycker jag att årets val av drake är en befriande symbol över att vi faktiskt bryr oss, och att det nu mer än någonsin är viktigt att lyfta fram de goda krafter som antagligen genomsyrar oss mer än vi vågar tro.

Ondskan är en anomali, små hypade skärvor av mörker, skrev poeten Bob Hansson häromdagen på sin Facebooksida. Med det menade han att verkligheten sällan är så mörk som i rapporteringarna om den. Ondskan är så ovanlig att den blir en nyhet, medan godheten verkar i det tysta. En sådan tur då att Årets drake bröt den tystnaden. Det behöver vi.

Victoria Engholm

Mer läsning

Annons