Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sista dagen på medicinkliniken

En dag med kramar, en dag med tårar, en dag med många frågor som ännu inte fått svar. — Rena natta att de lägger ner! tycker två äldre damer i patientmottagningen och alla anställda håller med. I går avverkades den sista riktiga arbetsdagen på medicinkliniken i Härnösand.

Annons
Två medicinavdelningar finns visserligen kvar. De töms på patienter successivt under september månad. Möjligen går det fortare. Ingen vet. Men akutjouren i Härnösand upphörde vid midnatt natten till i dag. Inga nya patienter tas emot och läggs in. De hänvisas direkt till Sundsvall.
Onsdagen var därför en stor avskedsdag, en sista dag och den egentliga punkten på sjukhusets långa historia i Härnösand.
Känslorna hos många berörda går nästan att ta på när tidningen är på plats.
En drygt 200-årig historia som går i graven! Och patienterna verkar inte riktigt ha förstått det.
Här går vi nu hela tiden och tackar av folk som har jobbat i tjugo år och mer. Det är mycket kramar och mycket gråt, säger läkaren Jan Ryde och rösten stockas av en känsloattack.
Själv började han arbeta på Härnösands sjukhus första gången 1977 och är fast anställd sedan 1981. I går gjorde han ett frivilligt jourpass sista kvällen ihop med kollegan Anders Kempe.
Fortsättningen är oviss. Men Jan Ryde vill inte göra någon stor affär av sin egen situation.
Jag reder mig alltid. Vi läkare är inte lika utsatta som övrig personal. I princip ska vi fortsätta jobba 50 procent på medicinskt centrum i Härnösand och 50 procent i Sundsvall.
Sundsvall har på så sätt sett till att få extra tjänster fastän de inte kan ha några extra resurser enligt landstingets beslut. Dessa åtta halvtider från Härnösand är de benhårda på.
På avdelning 10 B hittar vi sjuksköterskan Marie Kling och läkaren Micael Fichtel i samspråk. De letar glädjeämnen i bedrövelsen.
Hur man än förbereder sig blir man jätteledsen. Så är det i dag också.
Men vi pratar väldigt mycket med varandra. Ska man se något positivt i det
här har vi kommit djupare i våra relationer. Alla yrkeskategorier har
kommit närmare varanda, säger Micael Fichtel, på sjukhuset sedan 1997.
Och någonting måste man ju hitta på. Jag har läst vidare till distriktssköterska och ska börja jobba på familjecentralen, säger Marie Kling, landstingsanställd sedan 1978.
Ett hundratal anställda berörs direkt när medicinkliniken läggs ned. Några har som Marie Kling växlat spår, några har sagts upp, några pensioneras i förtid, ett antal stannar på medicinmottagningen som blir kvar i Härnösand.
De flesta hamnar dock på nya jobb i Sundsvall. En av dem är sjuksköterskan Karin Nordin som börjar på ortopeden i oktober.
Sammanhållningen här är unik. Men det är roligt att börja med något annat också. Det gruvsamma är resorna.
Jag bor i Älandsbro. Det kommer att bli bökigt. De blir väl både buss och bil. Gärna om jag hittar några att samåka med. Bensinen är så dyr, säger hon.
Läkaren Lucia Sprock har svårare med samåkningen i varje fall de dagar hon paddlar kanot till jobbet.
Jag brukar ta bilen till Nickebo och paddlar därifrån. Det här är en bra arbetsplats, vi jobbar en för alla, alla för en. Ni blir det nog bil och buss för mig också. Paddla till jobbet kan jag inte göra på halvtid, säger hon.
Även patienterna känner vemod och sorg. Ett tilltänkt intervjuoffer, en krutgumma en god bit över 90 år, låter för sin del meddela att det blir ingen träff med reporter och fotograf:
Jag tycker inte om dom! hälsar hon och vi tar det som ett uttalande riktat mot nedläggningen.
Mera vältalig är Hilda Englund, 88, som vårdas sedan i lördags för en mindre stroke.
Visst är det hemskt! Jag har legat både här och i Sundsvall. Det är mycket bättre här. Det är så onödigt att lägga ner, säger hon.
Andreas Menzel från Rö som har en mindre cp-skada och en inopererad shunt är nästa kritiska patient. Medicinkliniken har varit hans trygghet och räddning. Hur blir det nu?
Vårdcentralen kan inte bedöma en shuntskada. Så det blir sju mil till Sundsvall och sen kanske 27 mil därifrån till Umeå för mig.
Hur många fler ambulanser är de nu beredda att bemanna dygnet runt? Hur ska de klara patientsäkerheten? Det vill jag veta, säger han.
Andreas Menzel vill inte göra en snyfthistoria bara om sig själv.
Jag är inte ensam om det här! Jag har efterlyst kostnadsberäkningar och konsekvensanalyser men det har jag aldrig fått. Man skulle naturligtvis ha kallat då och då till möten och frågat oss hur det skulle fungera - eller är man så rädd för opinionen?
Fakta/nedläggningen
Landstinget beslutade 3 mars 2004 med stor majoritet att avveckla slutenvården i Härnösand. Endast 13 av 77 ledamöter röstade emot.
Besparingen beräknas till 25 miljoner på 34 platser inom medicinsk vård inklusive akutvård och 12 miljoner på geriatrisk rehabklinik 14+10 platser som försvann på försommaren.
Dessutom avvecklas dagkirurgi och anestesi inklusive jour och sparar 1 miljon. Medicinsk service/röntgen och lab minskas med 0,5 miljoner.
Mottagning inom befintliga specialiteter behålls. Avveckling av medicinsk rehabklinik 16 platser stoppades i en politisk kovändning i sista stund.
I beslutet ingår att vårdcentralerna Kronholmen och Blåsippan flyttas till Härnösands sjukhus (sparar 1,5 mkr). Vårdcentralen i Högsjö avvecklas och distriktssköterskemottagning i mindre lokaler (0,1 mkr).
Nyligen meddelades att den kvarvarande distriktsläkarjouren i Härnösand blir på kvällstid 19-21 och helger 11-16.
I en konsekvensutredning från chefsläkare Per Skude fastslås att 0-3 personer kommer att dö eller allvarligt försämras varje år på grund av nedläggningen i Härnösand.
Nyligen meddelade landstingsledningen att besluten ska fullföljas enligt plan. Det innebär nej till en storentreprenad som föreslagits av läkarna Staffan Salmonsson, Patrik Wreeby och Anders Kempe.

Mer läsning

Annons