Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ska det verkligen vara så här?

Annons

Frågan kom från en av deltagarna i min litteraturcirkel, en nybliven änka som i sin ensamhet satt och zappade på TV:n på kvällarna och konstaterade att det bara var mord och våld och blod i rutan .Jag har väl själv funnit ett visst tidsfördriv i vissa deckare och spänningsserier, men plötsligt känns det som jag fått nog. Orkar inte se mer spekulativt underhållningsvåld. Vi blir avtrubbade och tillvanda vid allt grövre effekter i rutan. Vad gör all denna råhet med unga människors psyke? Några tycker säkert att jag är löjlig och att jag har drabbats av moralpanik eller något ditåt. Men jag är övertygad om att vissa personer inte mår bra av detta frossande i blod och kroppsdelar och andra perversiteter. Verklighetens grymheter med krig och ondska gör att åtminstone jag tar avstånd från mycket av det som visas i dumburken.

Människan har tydligen ett behov av ett visst mått av skräck och spänning. Det mest skräckinjagande jag gjorde som barn var att vi berättade spökhistorier för varandra i ett mörkt rum. Det okända och lite skrämmande har väl alltid kittlat och lockat. Vi behöver vampyrer och zombies och science fiction hävdar däremot vetenskapen. Kanske är det en generationsfråga. Förr tyckte jag det var spännande, men nu tycker jag bara det är löjligt. Känner mig rentav uttråkad av övernaturliga skrämseleffekter för att jag genomskådar hela branschen.

Men jag minns fortfarande en sekvens från en amerikansk skräckfilm i min ungdom som hette Spiraltrappan där mördaren stod gömd i en garderob. I flera år efteråt genomsökte jag mina garderober innan jag gick till sängs. Undrar hur jag skulle uppfatta det hela om jag fick se den filmen idag. Förmodligen skulle jag tycka den var ganska oförarglig trots allt.

Men det är just det som är så förrädiskt. Den långsamma smygande tillvänjningen. Ständigt fallande påtryckningsdroppar av reklam inom alla områden som urholkar ditt omdöme, din självkänsla, ditt beroende.

Det gäller ju inte bara TV-programmen. Du bara måste skaffa en smartare telefon för den gamla är hopplöst mossig. Och bilen, den duger inte längre om jag ska konkurrera med grannen. Och dina gamla köksluckor ser bedrövliga ut. ”Vi har ett extra bra pris just nu på ett nytt kök för bara ... du sparar hela femtusen spänn”. Och plötsligt har du blivit indoktrinerad att tro att ingenting av det gamla duger längre, trots att både bilen och mobilen och köket är helt OK.

Det kallas visst för utveckling, men så där kan vi ju inte hålla på. Vi måste sätta punkt någonstans innan allting skenar iväg alldeles ohämmat. Det behöver ju inte innebära att vi ska tillbaka till något slags grottstadium. Hur framtiden ser ut står skrivet i stjärnorna. Alla ska vi lämna det jordiska men att fara till någon annan galax löser nog inga problem. Krig och våld finns nog överallt där det finns människor.

Lisa Lindström

Mer läsning

Annons