Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sköterskan till 13-åringen: "Er fru har just avlidit"

/

Annons

Jag antar att det var mitt fel. Åtminstone indirekt. Att jag, i tvårummaren på Sallyhillsvägen 16, råkade släntra genom hallen på väg mot mitt pojkrum precis när telefonjäveln ringde. Vi pratar juli 1969, så det var ingen mobil, inte ens en bärbar, utan en fast variant i svart bakelit. Eder krönikör, sedan några månader 13 år fyllda, lyfte luren, och hörde en kvinnlig sköterskas röst torrt och koncist meddela:

"Er fru har just avlidit."

Rakt på, utan att av hänsyn först undra om det var maken hon talade med. Antingen var min tonårsröst mörkare än jag minns den, eller så var hon stressad, eller så utgick hon från att det på den tiden var husets herre och inte en unge som svarade i telefon.

Det är i år 100 år sedan min mamma föddes.

Hon blev 54. Medan krönikör Nygren i dag är fyllda 59.

Det sägs att det värsta som kan hända en förälder är att ens barn dör före en själv. Det kan jag, trots att jag inte har barn, livligt föreställa mig. Men det är heller ingen lätt tanke att ens mamma vek in näbben när hon var fem år yngre än vad hennes son är nu, särskilt som sonen i fråga känner sig långt från redo att iklä sig en träfrack.

Så är det med det.

13-årige Nygren stod där med en bakelitlur som plötsligt kändes dubbelt så tung, sänkte den från örat, och meddelade ut i halldunklet:

"Pappa, telefon…"

Och farsan kom, tog luren och halv-babblade tafatt till den uppringande sköterskan på Sundsvalls sjukhus, numer kommunhus, att han skulle komma upp med blommor.

Han lade sakta, närmast i slow-motion, på telefonluren och rapporterade förbi min axel:

"Sjukhuskärringen sa det var för sent med blommor."

Vi stod där i x antal sekunder, kanske stirrande på varandra, kanske inte, innan farsan halvt frånvarande trevade i högra byxfickan och sträckte fram ett par enkronor.

"Här, pojk – gå och köp dig en tidning…"

Nygren junior förstod att senior behövde några minuter för sig själv.

Så jag gick till kvarterets kiosk och köpte mig en serietidning; nya numret av Helan & Halvan. Satte mig på en bänk i julihettan och började bläddra. Halvans gråtande, klagande ansikte passerade revy. Själv var jag torrögd, men minns en förlamande känsla som fick det att toksticka i armarna och vaderna; ett fysiskt tecken på landande insikt. Jag satt där länge. När jag kom hem, satt farsan på kanten av min pojkrumssäng och stirrade tomt rakt ut. Ibland säger ett ansikte mer än tusen ord.

Mamma varken rökte, drack eller släppte en svordom över sina läppar. Cancer blev tacken för den relativa uppoffringen.

14 år senare dog farsan. Den gången blev jag förvarnad, när en läkare en tidig morgon ringde och sa "Det är bäst du kommer upp nu", men hann inte få mer än ena foten halvvägs ner genom jeansbenet, innan telefonen skrällde igen och det var för sent.

Mer läsning

Annons