Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skuggad av rädslan i en slumrande stad

/

Annons

Värmen kom och jag får användning av mina tidiga morgnar. Kliver i skorna och ger mig av längs kanten av en slumrande sommarstad. Det gäller att passa på innan solen har klättrat för högt på det stora blå.

Det fyrbenta sällskapet är på annat håll. Hon har semester. Från mig. Mamma reste tillbaka till sitt ursprung för ett par veckor sedan så nu går de på skogspromenader mellan enar och stenar på den småländska landsbygden.

Jag hör hur bilen kommer körande bakom mig. Joggar fram längs vägkanten, mån om att ge plats för omkörningen, men den uteblir. Snart har den kommit upp jämsides. Bilrutan är öppen och mannen i förarsätet synar mig uppifrån och ner när jag kastar ett snabbt öga mot den efterhängsne. ”Vad du är tidigt ute då”, säger han. Blodet rusar och jag ser mig omkring. Inga människor i närheten. Rädslan hugger tag i mig och jag fräser ”Låt mig vara, försvinn”.

Han fortsätter rulla långsamt intill mig medan jag stirrar stint framåt. Plötsligt uppenbarar sig en annan man vid sidan av gatan. Han har tofflor på fötterna och plockar upp en tidning ur en brevlåda. Då trycker den bilburne på gaspedalen och åker iväg.

Fasen, vad folk kan skrämmas. Samtidigt vet jag ju inte om det fanns fog för rädslan. Jag ser bilen ett par gånger till under de återstående kilometerna men den kommer aldrig riktigt nära. Klart jag undrar vad den där mannen håller på med. Trodde han att jag försökte springa ifrån mitt ursprung, att jag hade blivit utkastad eller ville ha någon att småprata med? Och vad var han ute efter?

Så minns jag prästens ord under yngstens skolavslutning. Hon vecklade ut ett paraply och höll upp det över sig. Hon pratade om den förestående sommaren och vädrets variationer, och om ovälkomna orostankar och hur tron också kan fungera som ett skyddande paraply. Hon berättade att på 366 ställen i Bibeln kan man hitta stycken om att vi inte ska vara rädda, att vi inte ska oroa oss. Ett lugnande citat för varje dag under årets alla dagar, alltså. Det var ett fint tal. Vi oroar oss så mycket i onödan.

Men känslan av utsatthet är lätt att känna igen. Jag har upplevt den förr även om det är många år sedan. Man vill och ska tro gott om människor, men när magkänslan säger något annat kanske det är den man ska lita på?

Det är en tröstande tanke att vi alla föddes utan skuld och själsliga sår. Det är det som kommer efter som sätter spår. Men de som missbrukar sin makt, uppträder hotfullt och använder de hårdaste orden är lika små som alla andra på jorden.

Om bara folk kunde låta bli att skrämmas och om vi i stället kunde vara varandras paraply. Då skulle det vara enklare att lugna den som är liten, rädd eller alldeles ny.

Katarina Vikström

Mer läsning

Annons