Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sluta gnäll på julen – du är vuxen

/

Annons

Nu var jag ett sådant där barn som hade alldeles för stora öron för kroppen och förståndet. 

Det växte liksom himla ojämnt.  Vuxnas ord trillade ner i mig och jag klunkade i mig meningar som inte tillhörde barnvärlden. 

Det var därför den stora oron kom. 

Ängslan över hur de vuxna egentligen mådde. För jag hörde att de var fasligt stressade – eller nej, ändring – mammor var ruskigt stressade. Mammorna nästan gick sönder.

Ruvade på vuxenorden om allt det arbetsfyllda, fast jag inte ville tänka på det. Funderade på vad jag kunde göra för att rädda alla mammor, vad vet ett barn om att inte ta ansvar för sådant barn inte kan ta ansvar för? 

I december var det tydligen som värst, månaden som föräldrar älskade att hata verbalt. Hörde om kvinnor som rullade köttbullar och sedan fick så tunga axlar. Mammorna nästan tippade omkull av alla köttbullar de skulle göra. Och skulle det hända så skulle mammorna få hela köttfärsskålen över sig och då blir det extra städning just därför. Det vill säga – mer att göra.

Nog kan en bryta ihop för mindre. Och ändå fanns det färdiga köttbullspaket att köpa – det som dög precis hela året – utom den 24 december. Det där kunde jag inte begripa, men som barn är det så himla massa en inte fattar. Det ingår i att-vara-barn-konceptet.

Det var mycket som skulle hinnas med innan julen och det skulle skina överallt. Kanske inte tomten kom om det inte doftar såpa i vartenda litet hörn? Kanske var tomten akut dammallergier? 

Det var paket och julskinkor och korinter och granar som inte fanns. Sedan blev det en plastgran och jag tyckte det var vackert. Det var som om stjärnorna ramlat ner från himlavalvet och allt gnistrade livgivande och lovgivande. Men ändå. På natten tänkte jag på alla mammanhjärtan som slog fort och hårt och tänk om hjärtat bestämde sig för att inte orka mera? Bara skulle lägga av att slå – slutslaget. En människa kan gå en sekund och sedan inte gå alls. Det är mycket som är snopet i det här livet, det fattar till och med minsta unge. 

Norrskenet var magiskt och lockade. Vintern doftade klart och rent och det knirr-knarrade under skorna och jag såg tomtarna speja på mig överallt. Kölden masserade kinderna röda och saffransbrödet var torrt men gott och jag fick andnöd av nötter. Det var såklart lite otrevligt. Det där med nötterna, alltså. 

Men otrevligast var vuxna som oroade sig över alla pengar som rullade, jag fick ont i magen – höll familjer på att bli ruinerade? Var skulle de då bo? Det stånkandes över all knäck som skulle kokas – fast de faktiskt gick att låta bli att ställa sig vid spisen.

Oroade mig över alla mammor som sa att de inte skulle orka och vad skulle alla barn göra då? En tomte vill ingen ha som mor – hur mycket paket gubben har att dela ut. Allt detta kommer jag ihåg och får strängt säga till mig själv på jätteskarpen att hålla munnen stängd i barnens närhet när samtalet om december kommer. 

Lina Norberg Juuso. Krönikör och student – och tvåbarnsmor som inte skickar några julkort i år. 

Mer läsning

Annons