Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Snart 30 år – konsten att undvika en kris

/

Annons

I sommar fyller jag 30 år.

30 är en skrämmande siffra. Särskilt med tanke på att jag inte känner mig äldre än ett par jordsnurr över 20. Och visst sätter siffran 30 griller i huvudet. För fem år sedan hade jag en plågsam 25-årskris. Jag vill definitivt inte uppleva något liknande igen.

När vi närmar oss de här jämna åren sätter tankarna i gång. När jag skulle fylla 25 hade jag smärtsam ångest över allt jag egentligen hade velat göra – men inte hade gjort än.

Lära mig kitesurfa. Besöka alla kontinenter. Engagera mig i välgörenhet. Träffa mannen i mitt liv.

Vad borde jag ha uppnått som 30-åring? Var i livet borde jag befinna mig? Var skulle jag vilja befinna mig?

Egentligen vill jag åka till Alperna på vintern, dricka jägermeister fem gånger i veckan och leva i pudersnö. På sommaren vill jag bo på Bali, hänga med dreadslocks-surfare och göra yoga i solnedgången. Leva i en ryggsäck, utan att äga en lägenhet och ha ett fast jobb. Dansa varje dag och vara hög på livet.

Men det är jag för gammal för. Sådant ska inte människor som närmar sig 30 år göra.

Nej, en 30-åring ska i alla fall ha börjat fundera på att skaffa barn, odla tomater i sin trädgård och äga en bil. Åka på utlandssemester med sin respektive en gång om året, träffa väninnorna för trevliga middagar och måttligt med vin. Vara mitt i karriären.

Jag vill inte. Det är inte jag.

Ändå får jag 30-årsångest över att jag inte befinner mig där. Jag får 30-årsångest över att jag inte kitesurfar i Brasilien eller har poolparty i min backyard i Los Angeles också.

Jag tror att det delvis är samhällets normer och förväntningar som gör att vi drabbas av dessa kriser när vi ska fylla jämnt. Dessa förväntningar som ibland krockar med våra drömmar.

Vad vill jag med livet? Vad borde jag vilja med livet?

Men jag har tröttnat på åldersnoja och en evig livskris. Kanske mitt 31:a levnadsår kan bli året då jag verkligen börjar leva. På riktigt. Spränger alla normer och följer mina drömmar om ett glidarliv på rosa moln. Och menar det, verkligen menar det, när jag säger att åldern bara är en siffra. För det är ju bara en siffra. Det är väl ingen som säger att jag måste bo i hus och skaffa barn bara för att tvåan och nian har blivit en trea och nolla? Det är väl ingen som säger att Alperna inte har jobb, snö och en stor dos livsglädje åt en som har levt i tre decennier?

Kanske jag kan undgå en kris. Kanske jag kan acceptera att ingenting jag gör kommer någonsin kunna förändra att jag fyller 30 år i sommar. Men jag kan påverka precis allting annat.

Åldern går inte göra någonting åt – men normer kan brytas och drömmar kan följas.

Det blir vi aldrig för gamla för.

Linette Israelsson

ST-journalist som fortfarande är "tjugo någonting".

Mer läsning

Annons