Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Snart jul igen – men släpp pressen

Annons

Lukten av kanel och risgrynsgröt när jag vaknade på morgonen. Och morgonpaketet som jag visste skulle ligga på kökssoffan. Det var det bästa jag visste med julen när jag var liten.

Sedan följde umgänge med släkten, Kalle Anka, julmiddag, julgodis och slutligen julklapparna. Likadant varje år. Men jag tyckte om det.

Jag visste att det var mamma och pappa som hade ätit upp gröten vi alltid ställde ner i pannrummet kvällen innan julafton. Jag kände igen min morbror bakom masken när tomten kom på kvällen, och kunde inte förstå varför min mamma nekade. Men jag älskade julen ändå.

Jag älskade att så många från släkten var samlade, jag kunde för en gångs skull tänka mig att ta på mig en klänning och jag älskade att öppna julklapparna långsamt och omsorgsfullt för att dra ut på spänningen.

Men när slutade julen vara rolig? När förvandlades den från glädje, mys och traditioner till måsten, ångest och en smärtsam insikt om att åren går?

Jag minns en julaftonskväll från förr. Jag hade fått pärlplattor så jag kan inte ha varit särskilt gammal. Mamma och pappa tänjde lite på reglerna och lät mig vara uppe längre än vanligt. Det var ju ändå julafton. Jag var kvällsmänniska redan då och satte mig och lekte med mina nya julklappar i ett tomt och mörkt hus. De andra hade lagt sig. Och jag bröt ihop. Jag minns att jag började gråta och kände mig alldeles tom inombords. 

Då förstod jag inte varför. Men så här i efterhand vet jag att det var för att jag helt plötsligt kände mig ensam. En då ganska obekant känsla. Och julen handlar ju om gemenskap.

Nu, när åren har gått, är julen inte så enkel längre. Vi är inte en skock med barn längre. Vi har jobb att sköta och ta ledigt från. Vi har kräsna önskemål på julbordet, önskar oss dyrare julklappar, har sett oss trötta på Kalle Anka och drivs av press och stress för att hinna få klart allt i tid. Den perfekta julmaten, den perfekta julklappen.

Det känns som att vi med åren har börjat glömma vad julen egentligen borde handla om: Gemenskap.

Det närmar sig nu. Det är bara en dryg månad kvar tills vi griljerar vår skinka och säger att nu, nu börjar minsann dagarna bli längre och nätterna kortare. Öppnar klappar med krystade leenden.

Jag hade tänkt bojkotta julen i år. Jag ska ändå jobba juldagen och framåt, så det finns inte en chans att jag hinner ner till familjen i Småland och tillbaka. Men så började jag tänka. Jag vill inte känna mig så där övergiven och ensam igen, som jag gjorde den där julaftonsnatten som liten när jag lekte med mina pärlplattor. Så nu hoppas jag få ledigt. För trots att jag inte längre har mycket till övers för julen så vill jag känna gemenskapen. Inte bry mig om julklappar, traditioner eller vad som står på julbordet - bara känna gemenskapen igen.

Tänk på det när ni nu ger er ut och jagar julklappar. Ska julen verkligen handla om stress? Om dyra klappar? Eller finns det kanske andra saker som är viktigare?

Linette Israelsson

ST-journalist som bara köper tre julklappar i år.

Mer läsning

Annons