Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Snipp snapp snut, så var smekmånaden slut

/

Annons

Fyra veckor in i mitt nya jobb, en tjänst som kräver mitt fulla fokus mellan 08 och 17 varje vardag, vet jag att just precis här någonstans, kommer smekmånaden att få ett abrupt slut, sådär precis innan jag nått den sista metaforiska orgasmen. Snipp snapp snut, så kommer verkligheten ikapp den där känslan av att precis allt bara är så fantastiskt roligt.

Läs också: Varför är det socialt accepterat att begå brott bakom ratten?

För så känns det i början, som att allt är sådär nytt och spännande och naivt skojigt. Man är som en svamp som suger upp allt utan någon som helst förmåga att sovra eftersom att man inte har någon aning om vad som bör sovras. Men verkligheten är ärlig till den kallaste duschens grad och med sig har den insikten. Så står man där upphängd och nersläppt och inser hur förbannat dålig man egentligen är. Jag kommer aldrig att lära mig allt detta är tanken som liksom pulserar inuti huvudet och allt annat domineras av just denna tanke. Och plötsligt transformeras man till någon slags modern tids neandertalare vars hjärnkontor består av en leksaksapa, ni vet en sådan där som sitter och monotont spelar med cymbaler. Kling kling kling kling! Herregud, de har anställt en grottmänniska med en leksaksapa innanför pannbenet!

Läs också: Låt den utan synd kasta första stenen

Och här är det lätt att tappa fotfästet och bli deppig men så här är det – man måste komma dit. Man måste komma ner på botten och till den punkt där man liksom pendlar mellan hopplös och värdelös. Och troligtvis blir det som ett slag i mellangärdet, för fallet ned på botten är extra hårt efter att man har spenderat de senaste veckorna i en slags bubbla av omedvetet ovetande. För på botten kommer man till det medvetet ovetande stadiet och det gör ont att komma till insikt om att man är fullkomligt förlorad, något som man egentligen varit hela tiden men bara inte vetat om förrän nu. Klart att man får lite andnöd. Men här någonstans måste man hålla fokus på att ta sig från punkt A till punkt B och låta C och D och E ligga i framtiden. Ganska snart kan man att se att allt det som låg långt bort i horisonten plötsligt börjar närma sig ens fötter. Och nu slutar apan att klappa, du har nått det medvetet vetande stadiet. 

Läs också: Säg inte att barn är meningen med livet

Det här uppstår i alla nya utmaningar man tar sig an, vare sig det är ett projekt, ett körkort, ett nytt jobb eller en bebis. Känslan av rädslan för att eventuellt misslyckas bor hos de flesta inför det mesta. Och visst, i den bästa av världar är man strax under 25 år med en femårig högskoleutbildning, typ tio års erfarenhet och är fullärd vid dag ett, men vi lever inte i den bästa av världar. Ibland är det djävligt bra och ibland bra djävligt, och det är inte sällan dessa två ligger alldeles intill varandra. Som solen och molnen, som vinst och förlust, som ett och noll, alla intill varandra. Så vet att när det känns som svårast, kan det vända alldeles precis när som helst.

Deniz Fryksell

Tänker att dåliga dagar gör de bra bättre

d.fryksell@gmail.com

Mer läsning

Annons