Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sofie skar sig flera gånger om dagen

/
  • – Jag var tvungen att göra ett val. I slutändan ger det inget att skära sig, säger Sofie Rundström.
  • Idag möter Sofie världen med en ny styrka.– Jag har aldrig mått så bra i hela mitt liv, säger hon.
  • Sofie skar sig för att flytta fokus från den inre smärtan.
  • Osäkerheten och pressen från omgivningen att duga och räcka till blev ohanterlig. Sofie hamnade i ett ekorrhjul av självskadebeteende.

Ärren löper kors och tvärs över armarna, som återvändsgränder i en allt mer bleknande karta över Sofie Rundströms inre smärta. När det var som värst skar hon sig flera gånger om dagen. – Nu har jag hittat ett annat sätt att få ut mina känslor, säger hon.

Annons
I dag pluggar Sofie Rundström till lärare i Göteborg.
Jag har aldrig mått så bra i hela mitt liv, säger hon.
Sofie känner sig stark, till och med starkare än innan hon klev in i sin egen, privata, skärseld.
Minnena av den kaotiska tiden är lika färska som såren. Så sent som i våras skadade 20-åriga Sofie frivilligt sig själv för att mota undan det onda som kurade i själen.
Självföraktet och ångesten rasade. Sofie levde efter vad andra tyckte och vågade inte säga ifrån. Hon hatade sig själv och känslorna var så starka att de gav henne panikattacker.
För något år sedan började hon hetsäta och svälta sig själv. Men det tog inte lång tid innan den självdestruktiva drivkraften tog sig ett annat uttryck. På nyårsafton satt Sofie i en bil med några kompisar när ångesten kom över henne.
Jag kunde inte spy och försökte bli av med paniken på något annat sätt, berättar hon.
Sofie skrapade med nageln på handen så att det började blöda. En kort tid efteråt var det dags igen, hon tog en kanyl på jobbet och skar sig med den.
Jag fick en blackout och vaknade till när jag såg att hela armen var täckt av blod.
Sofie insåg snabbt att hon behövde hjälp och sjukskrivning. Hon började gå på samtalsterapi för att nysta upp orsakerna. Men det var smärtsamt att ta tag i känslorna, och självskadebeteendet ökade.
Jag tyckte att psykologen var dum i huvet som drog runt i allt. Det blev bara jobbigare.
Terapin blev ett av flera oöverstigliga måsten. Sofie var bräcklig och ju mer som kom till ytan, desto oftare skar hon sig. Tillvaron flöt ihop i ett töcken av isolering, blod och sår.
Sofie hade en kluven bild av sitt eget beteende. Å ena sidan ville hon att det skulle synas utanpå hur dåligt hon mådde inuti, å andra sidan bar hon stora tröjor med långa ärmar för att dölja skärsåren.
Skärandet var en befrielse; den yttre smärtan hamnade i fokus. Men situationen blev allt mer ohållbar. Sofie började långsamt simma mot ytan igen.
Jag var tvungen att göra ett val. I slutändan ger det inget att skära sig.
Hon hade stort stöd av nära vänner, och efter att terapin var avslutad såg hon psykologtimmarna ur ett annat perspektiv. De hade hjälpt henne på sikt.
Nu har Sofie lärt sig att säga Nej. Att sätta värde på sig själv och sina egna åsikter. Och att våga gråta och skrika för att öppna känsloventilen.
På ishockeymatcher gastar hon för full hals. Sofie håller på Frölunda (förstås) och vädrar både ilska och frustration från läktaren. När frestelsen att ta fram rakbladet kommer över henne skriver hon ner sina tankar.
Det har blivit många ord på sista tiden.
Och betydligt blekare ärr.











Ärr
Sakta börjar världen skaka
och smärtan hugger till
den sprider sig inom mig
fyller hela min existens
jag måste få bort den
måste bli fri
annars sjunker jag

jag vet bara ett sätt

så sakta skär jag hud
smärta underbar smärta
befriande smärta
glädje bubblar till
men sorgen kommer snart
så sitter jag här
med ännu ett blivande
bland alla gamla
ÄRR

Dikt av Sofie Rundström

Mer läsning

Annons