Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sommaren ställer till det – vart är egentligen hemma?

Annons

Ni känner förstås igen er i problematiken. Sommaren är inne på slutvarvet och långt i från allt det vi tänkte och planerade har blivit gjort, alla släktingar och vänner som både förtjänar och hoppas på besök har inte fått se mer än högst en skymt av oss, och de platser vi kanske drömt om att besöka under mörka, kulna vinterkvällar tvingas vi spara till nästa år ...

Och ändå kanske vi hunnit med en hel del. Vid närmare eftertanke.

Själv funderar jag under sommarmånaderna litet extra på vart jag egentligen hör hemma.

Tolv bostadsadresser fördelade över hela vårt avlånga land har satt sina spår. Plus en stark känsla för ytterligare ett par platser, eller regioner, där jag jobbat eller har stora delar av släkten.

Om jag är rotlös?

Nej, då. Jag har både släktforskat själv och tagit del av andras resultat rörande delar av mina grenar bakåt i tiden. I det Njurunda, som jag varit bosatt i under drygt 27 års tid, finns en anfader som på 1500-talet hade eget bomärke och vars son blev präst i västra Medelpad och som i sin tur har så många ättlingar i Haverö, att de släkter och familjer som funnits där i mer än ett par generationer kan förmodas härstamma från samme man som jag gör ...

Fast jag har ju mitt hälsingeblod också. Det som svallar och pumpar upp en lokal stolthet så fort Ljusdal nämns i olika sammanhang. Och så vet jag att grenar från släktträden i västra Hälsingland når ända ner till Nås i Dalarna och Bada by, Lysvik, Ekshärad med fler platser i Värmland.

Det sägs att det finns både valloner och finnar bakåt i min släkt, men i det fallet kan jag inte styrka det med några källor från vare sig egen eller andras forskning. Än.

Tidigare i sommar åkte jag från min egen familjs sommarbostad i halländska Varberg till Ljusdal tur och retur och tog mig då söderut via 45:an, genom både Hälsinglands yttre poster i sydväst, Västerdalarna och Värmland. Jag ville förstås stanna längs vägen, men tyckte inte jag hann ...

Typiskt. Det blir sällan som man drömt och tänkt. Inte hundraprocentigt i alla fall.

Varberg?

Jo, det var där jag blev sportjournalist "på riktigt". Och det var där jag bildade familj.

Jag lärde mig älska salta bad och närheten till både Göteborg och Nordvästskåne, Danmark och skogs- och jordbrukslandet längre inåt landet. Längs gränsen mot Västergötland och Småland.

Och dialekterna, släktskapet med det danska, det som en gång hörde till samma land som det Norge som en gång i tiden gränsade till Haverö i västra Medelpad.

Mmm, det är verkligen spännande, det är så mycket som hänger i hop och jag vill veta mer och försöka förstå mig själv och mina känslor, som finns både här och där.

Men nu kommer hösten. Och småningom vintern. Då är jag definitivt norrlänning i alla fall. Hellre snö än regn!

Tidigare krönikor:

Regn och blåst spelar ingen roll när Thor Modéen erbjuder Härliga tider – jo, jag menar det!

EM över – vad ska vi då samlas kring?

Tänk om ljuset och värmen kunde gå hand i hand

När kommer nästa våg av pojkar med namn som Roland?

Ingen kommer undan politiken – och så har det alltid varit

Roland Engström

Administrativ redaktionschef som fortfarande tycker om det mesta.

Mer läsning

Annons