Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Summan av våra olikheter är mindre än vad vi har gemensamt

/

Annons

Vi vill alla vara unika och känna oss speciella. För musiker, konstnärer, skribenter och andra skapande yrkesgrupper är det i många fall en överlevnadsfråga.

Några av dessa kategorier tillhör jag.

Ja, just det. Kategorier. Kan man verkligen vara unik om man tillhör en sådan?

Jag vill hävda att det är närmast omöjlig att vara helt unik. Hur mycket man än vill vara en snöflinga går det inte.

Titta bara på fansen till vilken musikgenre som helst. När jag var en yngling och upptäckte häftiga band som Iron Maiden och Metallica sparade jag genast ut håret, köpte nitarmband och hade endast bandtröjor på mig. Det fanns folk som kallade mig för "Ljuset". Detta eftersom jag var blek, tanig och hade blonderat långt hår som såg ut som en låga i vinden. Min stil gick verkligen hem hos det motsatta könet.

Okej, nu ljög jag. Det funkade inte alls – trots att det går rykten om att tjejer gillar tända ljus.

Fast de kanske inte gillar doftljus som luktar svett?

Vänta nu, var var jag?

Juste – min ungdom som hårdrockare. Hur som helst så trodde jag att mina val var mina egna.

"Det här är jag och detta är mitt sätt att uttrycka mig", tänkte jag ganska ofta.

Tankarna flöt upp till ytan av mitt medvetande i motgångar när jag började tveka på hur jag framställde mig själv. Var det värt att se ut som ett stearinljus som luktade obehagligt om det betydde att jag var jag? Slutsatsen blev oftast ett ja, av någon anledning.

När jag tittar i backspegeln ser jag att jag inte kunde ha varit mer konventionell. Jag hade ju inte direkt uppfunnit hårdrocksstilen, även fast jag kanske ville tro det. Det var när jag besökte min första stora musikfestival som jag insåg detta. Det fanns både förskräckelse och lättnad i att besöka en plats där så många liknande människor strålade samman. Det spelade inte någon roll åt vilket håll jag vände blicken, alla såg ut som mig och mina hårdrockskompisar från Sundsvall.

Självklart definieras vi inte av våra utseenden. Den resa du har gjort, dina gener och alla dina upplevelser är dina egna. De, och mycket mer, har format dig till den du är. Men jag vill tro att vi alla liknar varandra mer än vad vi vill ge sken av. Individualitet kanske inte heller är något att sträva efter allt för mycket.

Det är nästan som att vi är motsatsen till snöflingorna som så ofta är en metafor för det unika. På håll ser de exakt likadana ut, men vid närmare inspektion visar det sig att ingen är den andra lik. Däremot har människor alla möjliga utseenden, beteenden, liv och intressen som verkar vitt skilda på håll. Men när vi krossar den sociala barriären och närmar oss varandra ser vi att summan av våra olikheter är mindre än vad vi har gemensamt.

Oavsett bakgrund.

Tidigare krönikor:

Oändlig information är en gåva och en förbannelse – vi måste faktiskt inte veta allt

Rasister, nazister och nationalister skändar min historia – lämna vikingarna i fred

Google vill att vi ska leva för alltid – men det låter sjukt jobbigt

Vårt möte förändrade inte världen – men hon förändrade min

Du är inte en miljökämpe – du är en högljudd hycklare

Inget är svart eller vitt – det är grått så sluta bråka

Mer läsning

Annons