Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Superfarsans dröm om en mästerskapssommar

/

Annons

Det är någonting drömskt med pappaledigheten.

Vi har storslagna planer; golfa, persa i knäböj, baka wienerbröd och odla perenner.

Jag är inget undantag. Min andra unge kom ut på fotbolls-EM:s första dag och gör mig fri från arbete ända tills OS sista dag.

Vinstlott.

Jag tänkte mig att dagarna skulle se ut ungefär så här:

Vakna utvilad, med en unge på axlarna och en i sele på magen prövar vi alla nya glassar till klockan 15. Då radar vi andaktligt upp oss och tittar på EM med sommarlovspirr i magen. Vi har köpt matchande landslagströjor och Sverige skräller förstås. Efteråt grillar jag i förkläde med klämkäckt broderat budskap (lita aldrig på en smal kock et cetera) innan 18-matchen. Sedan sover vi natten igenom och minns de här dagarna som sjukt jävla idylliska.

Så som alla pappaledigheter är.

Tror vi. Vi, farsorna, med mindre verklighetsförankring än tidsoptimisten.

Ta bara fredagen då Sverige mötte Italien till exempel.

Min förstfödda släpade upp mig 04:23, tjutande över att den sistfödda tagit hennes plats i dubbelsängen. Som jag själv för övrigt inte längre får plats i.

Trots en ansenlig tank kaffe slutar jag upp sovande på soffan medan hon kollar kinderäggsöppning på Youtube. Därefter beger vi oss till sjukhuset för efterfödselkontroll och väntar 45 minuter med tomma magar på en sen läkare. Vi åker på Biltema och jag blir utskälld av en dam på parkeringen för att min dotter slagit upp bildörren på hennes backspegel (men i själva verket var märkena på spegeln bara fågelskit), innan vi åker till Ica Maxi och förgäves får förklara att den myntdrivna räserbilen inte fungerar eftersom kontanter inte finns längre.

Till slut är vi hemma. EM klockan 15 kan väl inget hindra i alla fall?

Jo, på signalen för avspark uppmanas jag att leta en skruvmejsel för att sätta i batterier i en talande hund.

Första tio minuterna tickar. En gnutta idyllhopp släcks.

För att ta oss tillbaka till vardagsrummet lockar jag med kinderäggsöppning på Youtube. Det fungerar.

Hon sitter i mitt knä, jag får se Sverige. Hon skiter förstås i Sverige, men vi har mysigt och hon håller i mitt öra.

Det känns för en stund så där idylliskt. För några minuter får jag sommarlovskänsla. Det blev så där bra. Rent av Instagram-mässigt.

Ridå.

Småbarnsfarsor har som en självutlöst insomningsmekanism när de sätter sig. Jag däckar.

Först på eftersnacket hör jag att Sverige förlorade och att läget i gruppen ser katastrofalt ut. Precis som varje mästerskapssommar.

Det här gäller för många farsor: Det spelar ingen roll om det är första eller sista gången man blir pappa. Man glömmer bort varje gång att det inte är en semester i bärsele.

Men det är den kanske absolut bästa tiden i livet. Som inte kommer tillbaka (förrän tidigast nio månader efter nästkommande samlag). Man kanske helt enkelt får acceptera det, carpa lite mer diem och se kinderäggsöppning i stället för landslaget.

För hur matchande våra landslagströjor än är så brukar det ju gå åt helvete för dem i alla fall.

Tidigare krönikor:

Här är mina dopade superhjältar

Jag presenterar – dokumentären om radhusfarsan

Dieternas diet – så här får du drömkroppen

Mer läsning

Annons