Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svensk manifestation på U2

Annons
U2
Ullevi, Göteborg 29 juli, 2005
Betyg: 4

Det är hett och det känns som en hel evighet innan U2 går på scenen. Vi får fotbolls-hejarramsor. Ballonger av upplåsta kondomer. Vågen runt arenan. Publiken gör uppenbarligen vad som helst för att döva tristessen i väntan på 2000-talets viktigaste rockband.
När det väl i dags att äntra scenen gör de det i ackompanjemang av ett publikhav som till stora delar badar i vitt. Uppmaningen från den svenska grenen av fanklubben har uppenbarligen haft effekt. En svensk manifestation för en fredligare värld. Och U2 försitter inte chansen att med musiken som medel dra sitt strå till stacken. U2 vore inte U2, och Bono vore inte Bono utan den uttalade drivkraften att peka på orättvisorna världen över.
En granne i publiken kallar honom Jesus. Men Bono är inte övermänsklig, och han har heller inte lika många tvivlare. Bono är född sångare. Född frontman. Född med ett större hjärta och ögon med större vidvinkel än de flesta av de politiker han försöker att motivera att ta ett steg till. Född att bli tilltalad "Sir" vad det lider. Talet innan låten "Miss Sarajevo", följt av "Pride (in the name of love)" och "Where the streets have no name" blir en av kvällens musikaliska höjdpunkter, men också en stund till den eftertanke som U2 vill ge oss.
Dick "The Edge" Evans är bandets andra hörnsten. En sann gitarrhjälte. Stenhård, men ändå stilfull. Han byter gitarr i varje låt och han sprider sylvassa gitarr-riff omkring som om det vore den naturligaste saken i världen. The Edge har stil, men någon borde tala om för honom att det aldrig har varit och aldrig kommer att bli coolt att använda mössa i 20 plusgrader.
Trummisen Larry Mullen Jr. är hans raka motsats. Han får den kvinnliga delen av publiken att sucka djupt, men som trummis är han en tråkmåns. Noll karisma och med en stenstods envishet är han en lika grå figur som basisten Adam Clayton. Men det är helt okej, för det är också orsaken till varför U2 fungerar som grupp. Mullen Jr och Clayton vet att de spelar en underordnad roll i bandet, och de vill inte ha det annorlunda. U2 har alltid byggt på Bono och The Edge och just den insikten är receptet för att U2 efter 25 år fortfarande kan stoltsera med att befinna sig i sin originalsättning.
På plussidan i denna omöjliga konsertarena är naturligtvis stämningen. Som allsången i till exempel "I still haven't found what i'm looking for". Som när Bono uppmanar till den nya trenden att lysa upp med sina mobiltelefonener istället för cigarett-tändare. Eller den coola scenväggen som ingen TV-skärm i världen kommer att kunna ge rättvisa åt hemma i TV-soffan. Ullevis TV-skärmar är däremot ett måste om man är 1.72 lång och försöker få närhet till upplevelsen i publikhavet. Jag ser korta strofer från scenen, men utan TV-skärmarna vore upplevelsen en katastrof.
Bäst av allt är naturligtvis låtmaterialet. De överaskar genom att spela ett identiskt likadant set som i Oslo två dagar innan. U2 som annars skämt bort fansen med att aldrig ta en låt för given, gör en Greatest Hits-föreställning där "Bullet the blue sky" och "With or without you" gör den inledande fyrklövern från albumet "Joshua Tree" (en av rockhistoriens starkaste albumöppningar) komplett. Det har de inte gjort på år och dag. Under två och en halvtimma får vi också de fem första spåren från bandets senaste och bästa album sen just ovan nämnda album. "Vertigo" är en klockren öppning och "Sometimes you can make it on your own" är, precis som "Miracle drug" och "City of blinding lights", U2 när de är som allra bäst.
Däremellan gamla klassiker som inledande "I will follow" och "The electric co". "New years day", "Sunday bloody Sunday" och "One" är andra självklara ljuspunkter. Extranumret inleds med "Zoo station" och "The fly", märkliga val för ett extranummer och kvällens enda svaga länk. Men min nya insikt kvarstår; att införskaffa samtliga de album med bandet jag inte redan äger.
Dennis Karlsson

Mer läsning

Annons