Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sverige i ett nötskal

Annons

Jag sitter i sovmorgonens goda ro och äter en omelett gjord på äggvitor och bladspenat, jag slöscrollar lite på Facebook och någon har delat en text och en bild på en man som heter Yasir, jag läser. Yasir är utbildad och legitimerad veterinär, något han studerade till på universitet i Bagdad, Irak. Idag, i Sverige, kör han taxi, något som säkert är ett trevligt och viktigt yrke för den som önskar arbeta med det. Har man däremot läst flera år på universitet för något helt annat, känns det kanske inte lika trevligt. Till saken hör, att det i Sverige är brist på veterinärer, de befintliga veterinärer får åka över hela landet för att jobba och täcka upp där behovet är som störst. Inte helt otippat att det brister i vården när det kommer till att ha tillräckligt med personal så att alla ska kunna få lika hjälp och så att personalen slipper gå på knäna, för det är ju en repig skiva som tycks spela för döva öron. Vi behöver Yasir, nu. Men i Sverige är detta inte möjligt förrän år 2022, för det är nämligen så lång tid det kan ta för att komplettera till ett svenskt vet-leg. 

Och jag tänker ofta på hur många snillen och talangfulla människor som inte jobbar med det de är ämnade för, för att de har fel bakgrund, fel efternamn, fel språk, fel förutsättningar. Samtidigt finns det folk på stora instanser som besitter kolossal makt över andra människor, socialtjänsten är ett praktexempel, men som är så djävla felplacerade. Men de har rätt bakgrund, rätt efternamn, rätt språk och rätt förutsättningar. Rätt person, på fel plats kan man säga. Jag snackar om trötta människor med en trött inställning till andra människor. Och jag valde att exemplifiera de felplacerade på socialtjänsten och inte alla bittra, semestertörstande butiksbiträden man stöter på, av den markanta skiljaktiga anledningen att socialtjänsten har makt och påverkan över andras liv och framtid, på ett helt annat plan än hen i kassan på Seven Eleven. Och visst förstår jag, att socialtjänsten likt en bläckfisk har flera armar och att det finns olika avdelningar, med olika folk, som göra olika jobb men min helhetsbild blir ändock generell. 

Åter till Yasir. På sju år hinner man nästan spela två fotbolls-VM, man hinner rösta på pest eller kolera i riksdagsval nästan två gånger, man hinner utbilda sig till läkare, lärare eller journalist, och polis kan man bli två gånger om, på sju år. Visst är Sverige ett utvecklat land med bra värderingar och generellt sett hög standard men detta är ju bara Sverige i ett nötskal. Och i den här frågan handlar det snarare om uppblåsthet, än om hög standard. 

Jag vet att kardemumman här är oklar och att jag delat ut en del kängor men jag är besviken och mitt undermedvetna vill liksom ta någon i örat, jag vet bara inte riktigt vem.

Deniz Fryksell som tror att rätt personer på rätt platser leder till ett mer rättvist samhälle.

d.frykzell@gmail.com

Mer läsning

Annons