Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tack Johannes, för att du valde att komma till mig

Annons

Jag minns promenaden från apoteket på Drottninggatan hem till lägenheten. Jag skimrade. Förvånades över det faktum att inget tycktes se det.

Jag gick tomhänt ändå hade jag just fått den största gåvan.

Jag var gravid. Det var vinter, jag pulsade fram i snöblasket, inom mig log hjärtat. Ett barn. Jag skulle få ett barn.

– Nu kommer jag aldrig mer att vara ensam.

Inte heller utan tanken på att något ont skall hända, inte heller utan oron över att det inte skall gå bra. Men det tänkte jag inte på då, den där sena mörka eftermiddagen i Stockholms city.

Så kom du, den 1/8 1986, och förändrade mitt liv. Kanske började jag leva då. På riktigt, kanske var det då mitt liv fick sin mening. Ibland kan jag se det så.

Jag märkte snart att jag var en bra mamma. Orädd, glad och naturlig med uppgiften. Jag tycker att jag fortsatt så. Du har med allra största säkerhet ett och annat att säga om mitt moderskap och just så måste det vara. Kanske är det min orädda, glada och naturliga hållning som ger mig möjligheten att inte bryta ihop inför det faktum att jag möjligen haft och har brister.

Att vara människa är att vara på resa. Vi lär, vi utvecklas. De val som står självklara en dag känns omöjliga att göra en annan. Det enda som varit oförändrat sedan dag ett är kärleken.

– Du är min räddare, min vackra prins på en vit springare.

Så sa jag god natt till dig när du var barn. Min vackra prins är du än, men inte bara det.

Du är vänlighet. Du är anständighet. Du tänker, analyserar och reflekterar. Du tycker om det som är verkligt, allt du kan ta på. Du sår och skördar med en otålighet som försvann från mig då du kom. Du älskar att vara mitt i, då vi i familjen samlar ihop oss. Du är varm, du är lojal, du är plikttrogen och du har en blick som rymmer himmelens fäste.

Du har alltid varit snäll emot mig. Det är inte rättvist, det är inte för att jag är fantastisk. Det är för att du är. Jag tror du ser att jag alltid gjort så gott jag kunnat. Att jag inte är bättre.

Du är. Du är bättre, mycket bättre. Du är min och har varit det i 30 år, i dag.

Tack Johannes, för att du valde att komma till mig, tack för att jag fick bli din mamma.

Jag älskar dig.

Åsa Jinder

Riksspelman, författare och hundägare.

Tidigare krönikor:

Objektifiering är alltid objektifiering – oberoende storlek på kroppen

När kvinnor blir förtrollade och åter fri i sin kropp

Ta inte mina år och insikter från mig

Mer läsning

Annons