Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tänk om jag glömmer de sista dyrbara orden

Annons

Jag vaknar med ett ryck och är plötsligt klarvaken. Klockan står på 04.43. Vad var det pappa sa? Jag kommer inte i håg orden. Det var något i drömmen som påminde mig om den där försommardagen men jag lyckas inte sätta fingret på detaljerna. Jag kommer inte ens ihåg vad vi pratade om. Minns bara att jag var full av förundran när han, trots alla borttappade bokstäver och trassliga tankar, bemötte min fråga med sådan skärpa och klarsynthet. Tänk om det var en av de allra sista gångerna han kunde ge svar på tal? Vi satt i en parksoffa utanför demensboendet, det är alltså högst ett halvår sedan, och nu minns jag inte vad han sa.

Gatlyktorna utanför sovrumsfönstret kämpar på i den mörklagda gränden. Jag försöker känna mig hemma här och det går ganska bra, men just nu är jag inte ens hemma i mina egna tankar. Det är i och för sig lite av ett normaltillstånd, men nu är det mer påtagligt än annars. Skuggspelet på väggen är lika dunkelt som mitt minne. Jag söker febrilt efter ett ledljus som kan föra mig fram till den där meningen som väl måste ha lagrats någonstans. Får nästan panik. Hur kan man glömma de kanske sista välkomponerade orden som en alzheimersjuk pappa formulerar?

Fast det finns ett ljus i novembermörkret. För ibland tränger sig pappa in i mitt medvetande på andra sätt än genom hörselgångarna. Även om inte ljudvågorna når fram vet jag ofta vad han skulle säga när jag behöver höra honom. Det är en gåva, eftersom det händer att jag tappar rodret. Pappa har alltid varit den positiva typen. Numera märks det inte så mycket, men i hans personlighet har det alltid funnits en grundmurad tilltro till att allting kommer att ordna sig. Det känns bra, eftersom jag ibland tappar modet.

Om jag skulle ge ett råd till någon som riskerar förlora en betydelsefull anhörig eller vän är det att man ska försöka snickra ihop ett inre rum där personens uttryck, avtryck och egenskaper kan leva kvar. När saknaden sedan fyller en kan man glänta på dörren till det där rummet, ställa sina frågor och faktiskt få svar.

Så plötsligt väcks minnet till liv från den där förmiddagen när pappa lyckades få ihop en hel mening med en början och ett slut. Vilken lättnad, nu kommer jag ihåg vad han sa. Jag ser tydligt situationen framför mig då jag pratade om mina framtidsvisioner och bad om ett råd. Det var då jag berättade om den långa utlandsvistelsen som jag har åkt iväg på nu. ”Hur tycker du jag ska göra, tycker du jag ska resa eller stanna kvar?” undrade jag. Och så pappas kommentar: ”Det vet inte jag, det är det nog bara du som har svaret på”.

Så nu ligger jag här och funderar på det han sa, att jag skulle ta beslutet själv och att han inte hade något emot att jag åkte. Och nu måste jag låta min friska pappa gå. Hans ord och tankar kommer ju ändå alltid att bestå.

Mer läsning

Annons