Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tänk om tältgrannarna snarkar eller har sex ...

/

Annons

Mest oroar jag mig för att grannarna ska ha högljutt sex. Enligt en skylt ska det vara fyra meter mellan tälten. Fyra meter??? Enligt mig bör det vara minst 40 och helst 400 meter mellan campare om man inte ska höra andras samtal och snarkningar. Eller känslouttryck. Jag har förresten försökt förklara sådana ljud tidigare en gång för ett par storögda ungar. Det var på ett grekiskt hotell med en vägg tunn som tältduk och jag minns att det var rummets kylskåp som fick skulden. Vi sa att kylsystemet hade hängt sig och därför gav ifrån sig ett rytmiskt ljud. Men barnen lät sig inte luras. Det stod alldeles klart när de stirrade ut rumsgrannarna vid frukosten dagen efter.

Nu ska alltså tältpinnarna ner i jorden. Den unge entusiasten jag har med mig får snabbt span på ett gäng jämnåriga festivalbesökare. Han lämnar kaoset och drar iväg med bollen som lockbete. Själv inser jag att jag har glömt bort vad det innebär att tälta och jag har förträngt allt om det svenska sommarvädret. Andra människors kärleksyttringar är det jag minst behöver bekymra mig om under den kommande veckan. Tredje natten börjar det droppa genom tältduken. Fjärde natten knallar ett åskväder förbi. Regnet tränger in genom tältets nedre kant och bildar en pöl precis där jag har ställt väskan med all elektronik, som kameran, datorn, modemet och hårfönen. Vad jag nu ska ha hårfönen till? Sjöslaget upptäcktes dock inte förrän på morgonen eftersom man sover så gott i tält, även när det regnar. Men jag hade tur för efter torkningen med fönen (tack och lov för den) var det bara modemet som inte gick att skrämma igång. Det hade i stället förvandlats till ett vattenpass med en tydlig luftbubbla som flyter omkring där man ska kunna utläsa graden av uppkoppling.

Veckan blev i alla fall smått magisk, utan internet, men med lägereldar, brinnande solnedgångar och månljus. Med fågelsång och råmande kor i en hage på andra sidan åkern. Med levande musik och mänskliga möten. Man känner livet i sig när man bor i tält. Man känner daggen och dofterna. Man känner av ryggen också, men det gör inte så mycket. En natt när jag såg sonens solblekta kalufs sticka upp ur sovsäcken intill, kände jag mig just så där levande. Under kvällen hade jag haft ett långt samtal med min bror som jag inte träffar så ofta, eftersom så många landsvägar och landskap skiljer oss åt. Vi pratade om vilka vi var en gång, vilka vi blev och varför.

Och när jag sedan låg där och vilade blicken på den ljuslockige tänkte jag att allt det här kommer jag att längta tillbaka till när jag inte längre känner livet i mig - när lägerelden har slocknat och sommaren är slut. Nog undrar man om man får någon kompensation då, när sanden i timglaset har runnit ut.

Mer läsning

Annons