Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tänk vad vi kan åstadkomma när vi hjälps åt

Annons

Hela Sverige har skramlat, nej förresten, sedlar skramlar inte, de prasslar. Vi har prasslat ihop den svindlande summan på 40 miljoner. Du och jag och några till! Det är fantastiskt! Och ännu mer blev det till Världens Barn-galan. Tänk vad vi kan åstadkomma när vi hjälps åt. Men även om vi blivit några hundralappar fattigare lider vi ingen nöd. Vi har tak över huvudet, kläder på kroppen, mat på bordet och framför allt: vi kan sova lugnt om natten.

Snart är allt som vanligt igen, och de flesta berörs inte särskilt mycket av världshistoriens största flyktingkatastrof på sjuttio år såvida vi inte väljer att aktivt göra en insats.

Det fantastiska och glädjande med såna här aktioner är att det är gräsrötterna som handlar, som tar initiativ, som gör något, och personer med kändisstatus kan inspirera andra och vara draglok.

Om politiker ska göra något ska de först ”titta” på det, tillsätta kommittéer, diskutera i all oändlighet, skapa nya lagar etcetera innan de får ändan ur vagnen. De är tyvärr bundna till händer och fötter av hela det tungrodda demokratiska systemet - ironiskt nog. Tar någon eget initiativ finns risk för att bli beskylld för ministerstyre, i värsta fall för diktatorsfasoner.

Det är underbart att vissa människor har modet och orken att gå mot strömmen. I dagarna har vi läst om människor som gått man ur huse, ställt upp med soppkök, klädinsamlingar, ordnat olika försäljningar för att samla in pengar, små barn som kokat sylt eller tillverkat smycken . Det finns ändå hopp för mänskligheten, även om jag tvivlar ibland.

Det slår mig att den spontana hjälpsamheten ofta kommer från ungdomar och kvinnor medan vi gamlingar tyvärr många gånger har stelnat i principer och fördomar. Begreppet princip betyder levnadsregel, naturlag enligt min uppslagsbok. Någon lär ha sagt att ”människan förstorar principerna, men principerna förstorar inte människan”. Det är ingen naturlag att säga att ”jag ger av princip inte pengar till tiggare!”

Som kvinna känner jag en viss stolthet över de kvinnor genom historien som vågat gå sin egen väg och protesterat mot givna normer och konventioner. Det kryllar säkert av dem, men de flesta kommer inte till allmänhetens kännedom. Jag tänker på den färgade Rosa Parks i Alabama som vägrade resa sig för en vit man på bussen. Det är bara sextio år sedan. Eller Katarina Taikon, har just sett filmen om henne, som verkligen kämpade för romernas rättigheter men kände sig sviken av politikerna. Det är femtio år sedan. Fortfarande status quo. Beklämmande! Här i Sundsvall känner jag många tjejer som i åratal har arbetat i det tysta för invandrarnas sak. En särskild eloge till Johanna Nordin som hjälpte till att ordna ett drägligt boende åt en gravid romsk flicka för ett år sedan.

Utan invandrarna stannar Sverige, utan alla frivilliga krafter minskar hoppet för framtiden.

Lisa Lindström

Mer läsning

Annons