Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Till Korpen kommer drömmar för att dö

/

Annons

Farsta idrottshall en tisdag i mitten av januari. Jag blev lurad på jobbet veckan innan.

"Gustav, vill inte du vara med och spela Korpen-innebandy?"

"Ja, det vill jag."

Ingen vill egentligen spela Korpen-innebandy. Att jag och mina kompisar hade ett Korpenlag i gymnasiet räknas inte, för när man är 18 kan man vara med i Korpen ironiskt. Det går inte när man är knappa månaden ifrån att fylla 27.

Börjar man spela innebandy i seriesystemets avgrund i min ålder är det inget annat än ett tecken på att kampen är över. The struggle som brukade vara real är nu istället irrelevant.

Jag har ingenting emot varken korpen eller innebandy. Tvärtom. Innebandy är väl en frejdig sysselsättning och Korpen en briljant och solidarisk insats för folkhälsan. Men kombinationen av min ålder och de båda, så blir detta ett tecken på förlikning.

Nu menar jag det här på det absolut snällaste sättet som det bara går, Korpen, men till er kommer drömmar för att dö. Farsta idrottshall är den här tisdagen lika mycket ett hospice av idrottslig ambition som ett kommunalt motionskomplex. En kyrkogård för extalanger, där samtliga inblandade vet att eventuella pojkdrömmar om ett proffsliv, i och med detta är redo för sin sista vila.

Vissa här inne var kanske rätt pigga och rappa i benen för tio år sedan, och spåddes en helt okej framtid inom, säg fotboll. Men Ajax ringde aldrig, så nu står de här med olämpliga skor, olikfärgade matchtröjor och ett löpsteg som inte ens skrämmer de absolut sämsta av försvarsspelare. Och dåliga försvarsspelare finns det gott om i Farsta den här kvällen kan jag meddela. Det enda som egentligen är skrämmande är just försvarsspelet i de flestas händer och fötter. Anfallspelet är bara marginellt bättre.

En innebandyklubba väger ungefär 300, ofta ganska färgglada och sexiga gram, men sätter du den i händerna på en socialtjänsteman från Huddinge eller en busschaufför från Bagarmossen så är det inte längre ett redskap för att kunna bedriva idrott. Det är ett vapen.

Det enda som egentligen gör ondare än att se alla felpass, är just att hela tiden få alla felpass i ögat. För det får man i Korpen.

Men när domaren blåser av blir allt så uppenbart varför Korpen är Sveriges största idrottsförening. Vi har vunnit med 10-2 men motståndarna verkar ändå tycka de här var de roligaste två timmarna på länge. Även han som gjorde två självmål.

Vi skakar hand och stapplar av, duschar och surrar uppsluppet om en mediokert genomförd innebandymatch. Alla element som gör en lagidrott till något mer än bara boll och klubba finns där.

Efter det är det bara hem och vila baksidorna. Proffsdrömmarna? Ja, de vilar redan i frid.

Mer läsning

Annons