Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Utan kvarn kan jag dra dit pepparn växer

/

Annons

Det är de små bekymren som kan ge de stora problemen. En gammal sanning som tyvärr besannas hela tiden. Jag insåg det ånyo då jag förra veckan stod i den fina köksinredningsbutiken och skulle välja mig en ny pepparkvarn.

Den gamla hade nämligen bestämt sig för att ge upp. En gammal trotjänare tillverkad någon gång på 1950-talet och inköpt för en himla massa år sedan på en loppis för en tia. Ni vet en sådan där sak som är så bra att den inte längre tillverkas, för den är för bra.

Jag råkar veta det för jag har haft tillgång till några nyare kvarnar av senare årsmodell, men de har inte alls fungerat lika pepprigt. Tröga, slöa och ineffektiva. Ungefär som en sengångare på valium.

Nåväl, även antikviteter har ju en livslängd så den gamla kvarnen gav till slut upp för gott under tillagandet av en kulinarisk anrättning. Denna fick nu finna sig i att bli en aning fadd i smaken, så det finns nog trots allt ett korn av sanning i att påstå att peppar är vad som ger maten smak.

Jag bestämde mig i alla fall för att göra en totalinvestering i en ny kvarn och styrde stegen mot den fina affären där jag snart konfronterades med ett antal hyllmeter med olika pepparkvarnar. Där fanns röda, vita, svarta – där var kvarnar i alla färger och former.

De var stora, långa, grova och någon var en meter lång i fall nu någon trodde att inte storleken skulle ha någon betydelse. Men jag tror i alla fall att det rymdes mycket peppar i de långa.

Sedan fanns det så klart elektriska och manuella och en del var fullständigt obegripliga men det har ni säkert redan begripit vid det här laget. Inte var kvarnarna särskilt billiga heller och förmodligen måste man vara en riktig mästerkock för att kunna få råd med vissa av de exklusiva exemplaren. Mitt loppisfynd för en tia framstod allt tydligare som mitt livs fynd i takt med att jag studerade prislapparna på föremålen på hyllan. Och då hade jag ännu inte ens pratat med försäljaren som till slut dök ner på mig likt en vråk anfaller en sork på en öppen åker.

Han gav mig en lektion i allt om pepparsorter, kvarndimensioner, malningsgrad och skärningspunkter. Jag trodde ett tag att jag höll på att köpa mig en ny bil med tanke på allt prat som den väloljade försäljaren drog till med.

Efter att ha lyssnat på allt som jag inte begrep någonting om hade jag egentligen mest lust att be honom att dra dit pepparn växer, men det har jag fått en alldeles för fin uppfostran för att göra, så jag tackade i stället för mig åkte hem och plockade fram min gamla ärvda mortel.

Den får helt enkelt duga tills jag gör ett nytt loppisfynd.

Stefan Nordvall

Som föredrar svart före vitt.

Mer läsning

Annons