Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Utan medalj vid SM i midsommarfirande

/

Annons

Jag hann knappt säga hej, så åkte de. Paret med det äldsta och yngsta barnbarnet. Ni skulle ha sett den lille viljestarke. Det finns så mycket energi i den sjumånadersblicken. Så mycket växtkraft i det runda, mjuka. Han har fötterna i startblocken och doftar som sommaren.

Midsommarveckan gick fort som ett sprintlopp och jag misstänker att den för många hade stora likheter med SM-veckan. SM i släktbesök, SM i sillinläggningar, SM i dukning, grillning och diskning. Själv gjorde jag mig dessvärre inte förtjänt av någon medalj, trots att huset var fullt och liknade ett fältslag. Jag är helt enkelt ingen tävlingsmänniska. Vinnarinstinkten är för liten och självbevarelsedriften för stor. Men när jag vaknade före alla andra, när jag tassade upp och tittade på dem alla innan jag sköt igen dörrarna och satte på kaffepannan, då kändes det som om jag stod högst upp på pallen.

En annan morgon gav jag mig iväg ut i löparspåret. Samtidigt som jag kryssade fram längs bergets fot lyssnade jag på ett radioprogram om klimakteriet. Om hur det kan ta sig uttryck i tidiga morgnar och stirriga, virriga, vakna nätter. Och om att sömnlösheten har ett pris. För trots att man så gärna vill vara den där varma, vänliga, välkomnande famnen slutar det med att man är lika hopplöst vanlig som vanligt. Fast egentligen. Tänk om det är meningen? Att när inte huset luktar såpa, när sillinläggningen är köpt och dukningen vardagsbetonad, då ska man kunna skylla på menopausen.

Men middagen med barnen och svärföräldrarna blev ett minne värt att bevara, liksom firandet på Norra berget. Midsommarkransarna på var mans huvud och lyckan över solstrålarna som letade sig fram. Fast att kvällen avslutades med en politisk diskussion var kanske lite onödigt. Men vi blev ju inte ovänner och jag gillar när folk biter ifrån. Synd bara att det inte var jag som vann argumentationen, som ena dottern sammanfattade det hela. Inget ärevarv då heller, alltså.

Apropå sommarens inledning kan det också meddelas att katten hämtade sig fint efter steriliseringen. Egentligen tycker jag inte om att ta beslut över djurs huvuden men eftersom katter aldrig kommer in i övergångsåldern var det nödvändigt. Det där med beslutsfattandet är förresten enklare när det gäller människor, för de har ju alltid klorna vässade. Jag berättade om våndan under en fikarast på jobbet. Att det bara återstod en jobbig punkt på försommarens att-göra-lista. ”Nu är det bara kastreringen av katten kvar” sa jag. Då reagerade en av kollegorna. Han brukar inte bry sig om mitt pladder, men nu tittade han upp: ”Har alla andra kastrerats, menar du?”

Jag blev mållös då, men här kommer svaret: Möjligen kan de känna sig lite avsnoppade ibland men de har kroppsdelarna i behåll. Och jag lovar att famnen är varm och att jag försöker förtjäna min roll.

Mer läsning

Annons