Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Utsatt för stöld och rustar för kamp

/

Annons

Låt mig berätta. Jag tillhör ett urfolk, en minoritet. Jag är same och mitt språk har blivit stulet. Mina sånger kan jag inte sjunga. Jojken äger inte jag. Samiskan är inte under huden.

Språket är borta från min mun, från min själ och jag hittar inte orden fast jag gräver hårt i medvetandet.  Det är mycket vemodigt alltihopa, det måste förstås, att bli berövad något som skulle ha tillhört en. Det är som att viktiga spår till historien och framtiden har raderats bort. Det är en språkgemenskap som är bortom mig, men som skulle ha varit min. Något fattas och för att göra någon form av konstlad uppbyggnadsprocess krävs enorma ansträngningar.  

Det var naturligtvis inte ett val – stölden var inget önskat, den stod överheten för, staten. Rovet började långt innan jag föddes, innan jag kunde protestera mot övergreppet. Och det drabbade inte bara mig, stölden var omfattande, strukturerad, organiserad. Det finns tusentals och åter tusentals berättelser om ett land som ville att alla skulle vara svenskar, tala svenska och gå i en gemensam fålla. Samiska nomadbarn utsattes för grymhet från vuxenvärlden om de talade de enda språk de kunde och skam över deras ursprung pryglades in. Det är bara en generation sedan. 

Såren är deras, men ärren ärvdes av deras barn. 

Det handlar om en grym försvenskningsprocess. 

Nu kämpar samiskan för sin överlevnad – det krävs ambulanser, syrgas och hjärtpumpning – men vi är många som tror att det kommer att gå, hoppet är inte borta och vi lägger till extra dropp bara för att …

Visst har det kommit ett förlåt från överheten, så här efteråt när insikten kommit i kapp. Men stulet är stulet. Det som skett skedde. 

Nu hörs höga röster igen om försvenskning. Det pratas från det främlingsfientliga partiet om att mångkultur är skadligt. Partiet vill att alla människor ska in i samma svenska fålla, de som inte vill passa in, de som inte kan passa in, ska sorteras bort som de andra. 

Vi är många som ser detta och nu måste vi gemensamt agera. 

Och jag avger nu ett löfte till Sveriges framtid. 

Det här är till era barn: Ahmed, Fatima, Pirju, Muhammed, Nafisa, Niila, Pekka, Per-Ánte och Maarja och alla andra med gränslösa själar. 

Jag lovar att alltid rösta för ett parti som anser att ni ska få tala ert språk, sjunga era sånger, läsa era bokstäver. 

Ni barn som växer upp och bär världens vackra gränslösa fält inom er, ni som har rötter som sprider sig vilt, okuvligt och vackert, jag lovar er att kämpa för att ni ska få vara stolta över ert ursprung, er kultur, få vårda er historia, skapa er framtid. 

Ni ska kunna läsa era dikter, sjunga era sånger, på ert eget språk.

Och ni ska kunna göra det i vårt gemensamma land – Sverige. 

Mer läsning

Annons