Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad bär körsbärsträdet på för hemlighet?

/

Annons

Nu vet jag varför kvinnor i min ålder snurrar runt i sängen om nätterna. Varför vi vaknar vid tresnåret och somnar om först mellan fem och sex. Det beror på allt som är ogjort. Så är det i alla fall för mig. Känslan av otillräcklighet kan göra mig galen. För hur jag än vänder och vrider på mig känner jag mig ibland som en liten lort, i något ofantligt stort.

Det har att göra med tiden vi lever i och sådant som det inte längre går att väja för. Som de där bilderna på föräldrar som flyr med sina ungar i famnen. Och barnen som sköljs upp på stranden. Som dokumentärerna om fattigdom, förtryck, djur som plågas och en planet som lider. Alla dessa hemskheter som jagar oss vid sidan av vardagens trivialiteter. Kan man verkligen gå på sömnskola för sånt? Hjälper det med en kopp kamomillte om kvällen?

Och så finns ju den där visionen om att åldras med ett öppet sinne och ögon som brinner. Att försöka bli så där rasande vacker, inuti och utanpå, utan att det har någonting med ansiktsdragen att göra. Snarare med de lugna, djupa andetagen. Det är nämligen hon som är mitt föredöme i dag. Den gamla kvinnan som vet att hon är bra, i vilken riktning hon ska och vad som är värt att visa omsorg för. Hon som ömmar för allt som växer och våndas och föds och dör.

Någon sa att med den inre balansen är det ungefär som när man lär sig cykla. Plötsligt känner man jämvikt och kan börja parera när det vinglar till i livet. Det där fungerar ganska länge men sedan är det inte lika enkelt. Det sade mamma en dag när hon stod och sneglade på cykeln jag fick ärva av henne: "Undrar om jag fortfarande skulle klara av att cykla?" funderade hon.

Jag tycker verkligen att åldrandet är någonting fint. Slät hud behöver speglas i rynkor och gropar. Kontrasterna behövs för att vi ska förstå vilka vi är. Så kan jag tänka när jag står med yngsten framför badrumsspegeln om kvällen. Men så vaknar jag i vargtimmen, kollar på klockan och det känns som att jag går vilse i mina egna tankar. Då smyger jag upp, tassar nerför trappen och går ut till postlådan för att hämta tidningen. Jag passerar det gamla körsbärsträdet som snart står i full blom. Vad bär det där grenverket på för hemlighet egentligen? Hur kan det år efter år hämta så mycket kraft ur den här magra jorden.

Blicken stannar på tidningens sista sida där det har ställts en fråga till några tioåringar om vad man ska ta sig till när man hamnar fel i tillvaron. "Man ska gå upp till den högsta punkten för att se var man är, det kan vara ett träd eller en byggnad", säger Sanna. Och Malte är lika klok han. "Man ska bara ta det lugnt och titta sig omkring", säger denne förnuftige lille man.

Det är inte omöjligt att jag tar de där ungarna på orden. Kanske kan man söka sinnesro i ett gammalt livskraftigt körsbärsträd när natt går mot dag. Så ser ni någon svaja omkring där uppe – bli inte förskräckta.

Det är sannolikt bara jag.

Läs även: När guld blir till sand börjar annat skimra

Läs även: Kvinnor att beundra

Läs även: Femtio är det nya trettio eller hur var det nu

Mer läsning

Annons