Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad fan är det att vara ihop?

Annons

I går gjorde ännu en kompis slut med sin sambo. Den här hösten har jag haft fem nära vänner som gjort slut på sina relationer av olika anledningar. Kvar sitter jag i soffan med han jag delar livet med och försöker hitta anledningar till varför vi inte är som dem. Varför vi kommer hålla, alltid vara kära och aldrig behöva dela på oss. Varför vår historia inte behöver vara som deras.

Vi försäkrar varandra om att det kommer gå, att det handlar om vettig kommunikation och att vi inte alls är som de andra. Nästan desperat försöker vi famna om varandra och känna trygghet i något som egentligen kan förändras i en blinkning. För vi vet ju, att vi inte har rätt. Att mycket handlar om tillfälligheter och något så opålitligt och flyktigt som känslor. Vi vet ju att det här med att han och jag skulle stå skrivet i stjärnorna trots allt bara är en romantisk idé som känns rätt när det klaffar perfekt mellan oss. Det är inget vetenskapligt bevis.

På teven går en film om två som är kära. Jag jämför, försöker hitta likheter mellan dem och oss. Tänker en barnslig tanke om att om vi är som dem i filmen, så kanske det bevisar att vi hör ihop? I slutet av filmen dör ena partnern och jag tänker att det var ju typiskt. Inte ens i film verkar de kunna fixa det här med kärleksrelationer.

I mars firar min tvåsamhet tio år, och även om jag hoppas på minst tio år till, så måste vi ju erkänna att vi inte har statistiken på vår sida. Enligt SCB:s skilsmässostatistik så skiljer sig nästan hälften av alla dem som gifter sig någon gång. Och även om statistiken på alla som bryter upp som ogifta inte finns, så anar jag att den också är rätt mörk. Om inte mörkare. PS. vi är inte gifta ...

Jag sneglar på honom som nu är inne i sin smartphone lite längre bort i soffan. Försöker titta extra noga på honom och kanske finna svaren där. Kommer det hålla? Hur ska vi inte bli som de andra? Vad har vi som inga andra har? Vad känner jag nu för honom? Alla som försökt tvinga fram stora sprakande kärlekskänslor i stunden, vet att det är svårt. Vilket i sig är jävligt stressande när en försöker hitta ett bevis på att det man har är sant.

Jag frågar honom högt i stället; du, visst kommer vi fixa att vara ihop resten av livet va? Han hörde inte. Yes. Perfekt timing att det precis i min kärlekspanik är något i telefonen som han är mer intresserad av ...

Jag frågar igen men lägger nu till ett HALLÅ?!?!?!??! i början. Han tittar skrämt upp på mig och tar min hand i hans varma och säger att han inte vet det, men att han tror och hoppas.

Vi somnar i soffan med middagsrester på bordet och naturfilm på teven. När jag vaknar håller han fortfarande min hand och jag ler för mig själv. Kanske räcker det som bevis just nu.

Mer läsning

Annons