Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vår bästa tid är elvaårsåldern säger vetenskapen

Annons

Mitt yngsta barnbarn fyller elva år i dagarna. Det gör hon på Kreta tillsammans med sin pappa, alltså min son, utan inblandning av farmor eller någon annan. Hon tillhör kategorin varannan-vecka-mamma-pappa, vilket verkar mera regel än undantag nu för tiden.

Jag frågade min son om han mindes något från sin elvaårstid, och det gjorde han förstås inte. Vem kan skilja på barnaåren om man har haft en någorlunda normal uppväxt.

Läste en gång en artikel, om den var direkt vetenskaplig minns jag inte, där man hävdade att just elvaårsåldern är den mest harmoniska i en människas liv. Man har växt ur barnskorna men ännu inte axlat vuxenlivets krav och ansvar. Man får vara barn ännu några år och sväva i ett slags ingenmansland där man kan vara ganska bekymmersfri. Det är förstås synd att man själv inte inser hur bra man har det då. Visserligen lurar puberteten runt hörnet, men utifrån egna erfarenheter med mig själv och tre barn tycker jag nog att den är en smula överdriven.

Hur många av mina läsare minns när ni befann er i den där lyckliga elvaårsåldern. Om inga speciella skarvar inträffar tuffar de här åren på ganska obemärkta. Själv har jag många hack och skarvar i min barndom som jag kan hänga upp minnena på, på både gott och ont.

Sommaren 1944 var sista krigssommaren, fast det visste vi ju inte då. Jag befann mig bokstavligen i ingenmansland, elva år, i uppbrottet mellan två skolor och två städer. Kanske bekymrade sig mina svenska släktingar mer än vad jag gjorde. Jag var ganska van vid att bollas hit och dit. Den sommaren blev jag placerad hos en prästänka i Rönninge mellan Stockholm och Södertälje. Jag minns fortfarande tågresan dit med SJ:s gamla ånglok och gulbruna träbänkar, och en vattenkaraff med ljummet innehåll som klirrade och skramlade ute i korridoren. Min moster följde mig till prästfamiljen där det också fanns andra barn inackorderade, och jag minns fortfarande glasklart den hemska känslan av övergivenhet och ensamhet sedan jag vinkat av min moster vid tåget.

Barn är lyckligtvis anpassbara, och man tar sig genom svårigheterna med lite tjockare hud och mera skinn på näsan. Den sommaren blev faktiskt riktigt rolig, och i badhytten vid sjön där vid badade berikades mitt ordförråd med diverse runda ord som vi sedan testade vid middagsbordet i prästgården. Stackars prästänkan! Sånt är ju vardagsmat för dagens unga, stackars dom tycker jag.

Efter den sommaren var det dags för internatskola. Jag tänker på dagens ensamkommande flyktingbarn. De är visserligen äldre än vad jag var den där sommaren, men de har en betydligt tuffare uppförsbacke och en tyngre ryggsäck av erfarenheter. Vi kan knappast föreställa oss deras känsla av vilsenhet och otrygghet i det nya landet.

Deras resa till Sverige kan knappast karaktäriseras som någon semestertripp.

Mer läsning

Annons