Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför är ansvarstagandet en självklarhet för mammor och en merit för pappor?

Annons

Föräldraskapet är bland de känsligare ämnena att ta upp och ännu mer känsligt blir det när en 23-åring utan barn ska ta upp det. Mina 39:or kommer med största sannolikhet att trampa på en del tår, men det kan inte hjälpas. Jag har funderat lite kring ensamstående föräldrar och det här med ansvar. Jag är själv uppvuxen med min mamma som hade oss tre ungar på heltid. Det var liksom självklart, att vi skulle vara med henne, vi var ju hennes ungar. Hon väckte oss på mornarna, nattade oss på kvällarna, flätade våra hår, plåstrade våra sår, hämtade, lämnade, läxade, lekte, närde, älskade, torkade våra tårar och våra spyor, berättade om mens och om killar och om orättvisorna i världen och bar ICA-kassar tills armarna blev aplånga. Hon jobbade flera jobb och studerade samtidigt för att ge oss ungar något stadigt att luta oss på. Hon ordnade mat på bordet även de dagar när pengarna egentligen inte räckte. Men till min poäng - det var självklart, för vi var hennes ungar.

Men låt oss leka med tanken att det hade varit en pappa som gjort allt detta, då hade han garanterat fått veta vilken fantastisk pappa han är, som tar ansvar för de barn han satt till världen. Han hade blivit hyllad. Så varför? Jo, för att det inte är en självklarhet att pappor ska ta ansvar. Man hyllar pappor när de har sina barn halva tiden eller mindre och man rycker på axlarna till pappor som aldrig har umgänge med sina barn. Men om fallet skulle vara detsamma, fast med en mamma, skulle snacket om en dålig morsa accelerera snabbare än du kan säga vårdnadstvist.

Min fråga är, varför blir inte båda föräldrarna kritiserade, eller hyllade för den delen? Varför ifrågasätts inte alla dessa helgpappor och varannan helgpappor? Varannan helg är cirka fyra dygn i månaden men det är inget konstigt med det. Skulle vi däremot vända på steken och göra en varannan helgmorsa då skulle snacket gå ungefär såhär: ”jag förstår inte att man inte vill vara med sina barn mer”. Och jag förstår, att ni inte förstår, för jag förstår inte heller, att man inte vill vara med sina barn mer än varannan helg, oavsett om man är mamma, eller pappa. Men än mindre förstår jag, varför man gör skillnad på ensamstående förälder och ensamstående förälder? Varför ansvarstagandet en självklarhet för mammor och en merit för pappor?

Men min poäng är inte att kasta bajsblöjor på alla pappor, jag vill bara jämna ut och lyfta alla dessa superhjältemorsor lite grann. De vars fötter fått förhårdnader av all lego de trampat på, de vars armar är långa som min morsas, de som fått vara både mamma och pappa och allt däremellan till sina ungar, de som trots att de är skitstressade ändå stannar upp för att lyssna om vad ungen gjort på dagis idag. De som efter en hel radda motgångar som inte är halverade som i en kärnfamilj, ändå orkar köra på lite till och lite till och lite till - er vill jag lyfta. Och avslutningsvis vill jag säga, att ordet ensamstående är ett skitord. Det gör er inte rättvisa – ensam-stående. För du var aldrig ensam, jag hade alltid min lilla hand, i din.

Deniz Fryksell

Tänker att man kan välja att bli förälder men inte att bli någons barn.

d.fryksell@gmail.com

Mer läsning

Annons