Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Världens oro tränger in i mitt minnesalbum

Annons

Kliver in i hallen och hänger av mig ryggsäcken. Det känns som om jag lämpar av mig en del av oron som genomsyrat dagen. Terrordåden i Frankrike har fått sin upplösning och frågan är vad som händer nu. Hur släcker man eldar när det är människor som brinner och vilken brandkår kan få stopp på världens alla oroshärdar?

Men i den här lilla vrån är det tyst och lugnt. Tänder lamporna och blickar ut över röran. Det blev visst ingen veckostädning den här helgen heller. Öppnar posten. Det har kommit en bunt fotografier som jag skickade efter för några dagar sedan. Inser att jag kanske är den allra sista albumentusiasten. En mossig typ som klistrar in pappersbilder mellan den sortens pärmar som det är allt svårare att hitta i butikerna.

Andningen stillar sig och axlarna sjunker när jag slår mig ner i fåtöljen och börjar bläddra bland bilderna. De sammanfattar det senaste halvåret. Det är bilsemestern, en fotbollsmatch och julfirandet i en salig blandning. Där finns även ett barnkalas och en festivalhelg då det framfördes musik från jordens alla hörn. Tankarna vandrar iväg till det där veckoslutet med eldshow, folkmusik och Bollywood-dans, med masslogi och libanesisk mat. Under ett uppträdande satt jag och väninnan en bit bort från scenen. Framför oss hade vi en man med bar överkropp, en mörkhyad dansare med en vidsträckt kartbild tatuerad över sin muskulösa ryggtavla. Kartan över en hel kontinent. Afrika. Vi skämtade om att vi kanske skulle låta tatuera in konturerna av vårt eget avlånga land längs ryggraden. En ganska rolig tanke, faktiskt. För med Gösta Ekmans tv-sketch om en väderpresentation i minnet: Tänk er två medelålders kvinnor på sommarfestival med var sin slak penis mellan sjunde halskotan och ryggslutet.

Men mitt i det lite komiska tankeexperimentet knyter det sig i magen. De senaste dagarna har det blivit så tydligt att det inte går att fjärma sig från det som sliter isär vår värld. Som driver människor på flykt och sargar deras själar. Alla dessa meningsskiljaktigheter och all krigföring som sker i presidenters och profeters namn. Vi funderar nog alla på hur vi bäst ska kunna nyttja vår förståelse och vårt förstånd. På var våra skyldigheter börjar och slutar och på hur mycket kraft och vilja som finns. På hur vi ska kunna överbrygga motsättningar och använda oss av det okränkbara fria ordet.

Tankarna tränger sig på och de går inte alltid att stänga in i en ryggsäck efter dagens slut. I mitt livs album finns numera även bilderna av satirtecknarna som med hjälp av sina ritstift ville förändra världen. De föräldralösa bröderna som mejade ner en hel tidningsredaktion har förresten också etsat sig fast på min näthinna.

Så för att det som hände inte ska hända igen, hur ska vi nu göra och hur ska vi hinna?

Mer läsning

Annons