Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vid buffén var det lätt att känna sig som Polen 1939

Annons

Den tyska damen hade efter en flera minuter lång utläggning jagat upp sig så pass mycket att jag insåg att rödfärgen i ansiktet inte hade med solen att göra, utan snarare högt blodtryck.

Visserligen har jag läst tyska i skolan, men det enda jag minns är durch, für, gegen, ohne, um, men inte hjälpte det att jag mindes prepositionerna som styr ackusativ för att fatta vad damen skrek om. Herregud, jag vet inte ens vad ackusativ är på svenska.

Inte blev damen mindre upprörd av att jag efter fem minuter började prata svenska med henne, för att till slut på engelska berätta att jag inte förstod ett ord av vad hon menade.

I det ögonblicket trodde jag på allvar att jag skulle bli tvingad att kalla på ambulans till stranden i Turkiet som vi låg på.

Inte minst som jag inte hade den minsta avsikt att släppa taget om det lilla bord som hörde till min solstol och som tyskan helt sonika hade bestämt sig för var hennes, och nu stod och ryckte i.

Det hela slutade med att hotellpersonalen fick leta fram ett nytt bord och börja en omfattande ommöblering av halva stranden för att göra damen nöjd. Själv höll jag i handduk, stol och sonens cyklop så knogarna vitnade, och är man en tjurig norrlänning så är man, och jag har verkligen inga fördomar mot tyskar.

Den tyska charmoffensiven var dock inte över med den lilla strandbataljen.

För precis som Björn Skifs sjunger så blir det alltid värre framåt natten.

Ett turkiskt hotell med tyska gäster är sannerligen inget undantag och jag har verkligen inga fördomar.

Och det var inte utan att man kände sig som Polen 1939.

Inte minst vid middagsbuffén, då våg efter våg av utsvultna tyska pensionärer sköljde över kycklingfaten, kebabspetten och den grillade fisken.

Själv försökte jag hålla stånd så länge det gick men det var till slut bara att inse att övermakten var för stor. Det är väl egentligen inget fel på lite överblivna skulor, samtidigt som det bara är att inse att det är viktigt för somliga med lebensraum.

Men jag har verkligen inga fördomar.

Och det var kanske därför som jag plötsligt hamnade i samspråk en kväll med den tyske trebarnspappan Günther. Vi började prata fotboll och var rörande överens om att Tysklands VM-guld i somras var både rättvist och helt i sin ordnung.

Samtidigt som vi satt och namndroppade tyska fotbollsnamn som Beckenbauer, Klinsmann, Müller och Rummenigge, passade Günther på att presentera sin mamma för mig: damen från stranden som visade sig vara vid fortsatt god vigör och med röd solbränna och mätt och belåten. Hon passade genast på att förkunna att, Schweden ist ein schönes land.

Och se där, plötsligt kom de tyska språkkunskaperna tillbaka igen, med eller utan ackusativ, och jag förstod allt hon sa. Och jag har inga fördomar heller …

Mer läsning

Annons