Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vid sidan av de glammiga galorna

/

Annons

Stan har skaffat sig en massa galor på senare år. Det är Idrottsgalan, Näringslivsgalan och inom kort hålls Handelsgalan. Det är förresten ett nationellt fenomen. Varje bransch, organisation och kulturellt etablissemang tycks ha en egen gala.

Jag fick smaka på Näringslivsgalan. Visserligen bara i jobbsammanhang och under ett par timmar, men ändå. Jag gick på röda mattan, såg paljetterna, mötte de höjda glasen, de höga håruppsättningarna och omgav mig av alla vita skjortor och svarta kostymer.

Jag pratade med en av stans skickligaste konstnärer som sa: "Jag går hit varje år eftersom det inte är någon Jante här och jag stöttar allt sådant".

Det lät som något som borde avbildas på en oljeduk.

När mitt uppdrag var utfört satte jag mig i bilen och rullade nerför stadsberget. På ett par minuter var jag hemma igen. Ner kommer man alltid och vägen mellan en gala och en vanlig vardagskväll kan vara ganska kort. Men där uppe brann fortfarande kandelabrarna, kockarna gjorde sitt yttersta, servisen sprang benen av sig och förväntningarna dallrade i luften. Många var ju nominerade. Några skulle få pris.

När jag sedan satt där hemma i soffhörnet tänkte jag på pappa. Han som började jobba inom tapetseraryrket vid 14 och skaffade eget vid 21. Som ville att en krona skulle bli två och slet hårt för att uppnå det målet. Som kom hem under sena, mörka vinterkvällar med limrester på händerna. Som åt sin middag och sedan sov en stund på kökssoffan innan travhästarna skulle ha sitt. Så levde han sitt liv, dag efter dag, år efter år, decennium efter decennium.

Nu har en del av hans personlighet travat iväg till andra dimensioner, samtidigt är han samma gamla pappa. Han tittar igenkännande på mig när jag kommer in på demensboendet och när det hålls galor på ett stadsberg stökar han omkring uppe på det andra. Han bär runt på soffkuddar, kånkar på möbler och vill fylla hinkar med vatten för att ge till hästar som bara han kan se. Företagarlivet har satt sina spår.

Pappa besökte aldrig en näringslivsgala. Han skulle inte ha känt sig bekväm i ett sådant sammanhang. Han fostrades i en annan tid och i en annan tillvaro, inte desto mindre drevs han av en sann företagaranda.

Men förstå mig rätt nu. Det här är inget försök att idealisera en människa som har haft Jante sittande på sin axel. Jag gillar verkligen stora fester, hyllningstal och jag dansar gärna till arrangören tänder lyset. Jag hoppas också att alla företagare som befann sig på toppen av Sundsvall den där kvällen kände att nya krafter och energier strömmade mot dem. Vi behöver så väl deras kreativitet och skaparkraft. Och nog ska vi ära den som äras bör.

Jag antar att jag bara vill ge röst åt dem som aldrig kommer i närheten av några galor och ändå förblir trogna det de gör.

Mer läsning

Annons