Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vikten av att fira även när stormarna drar in

/

Annons

När tallens grenar slår mot sovrumsfönstret och stormen Ole får plåttaket att skaka tar nattsömnen slut. Jag överväger om jag ska kliva upp och kontrollera vindarnas verkningar. Om uthusdörren står och slår eller om soptunnorna har blåst omkull och glidit iväg över den isbelagda infarten. Men jag ligger kvar och förflyttas några år bakåt i tiden. Minnen av en annan stormvind tränger sig på. Den som sveper in över min barndomsby samma dag som pappas 80-årsdag ska firas.

Vi har samlats i föräldrahemmet och gästerna ska komma om några timmar. Men först ska flaggan hissas. Den köptes som en överraskning inför min fars 50-årsdag. Med hjälp av grannar och under stort hemlighetsmakeri restes flaggstången den natten för tre decennier sedan. Nu är huvudpersonen hemma från demensboendet över helgen. Efter att mamma har hissat den blågula griper vinden genast tag i tyget och flagglinan börjar slå mot stången. Sedan fortsätter förberedelserna inomhus.

Men snart hörs mammas rop. På bara några minuter har det stora tygstycket trasats sönder av kastvindarna. Vi samlas på bron och ser hur långa genomvåta blå och gula fransar smetats fast mot flaggstången. Andra delar kastas hit och dit av vinden. Små tygrester ligger spridda över gräsmattan. Vad hände? Hur kan en flagga bli så sönderriven på bara några minuter? Det suger till i magen. Det är som om den inte vill vara med längre. Efter att ha hissats så många gånger, vid födelsedagar, bröllopsdagar, allmänna högtidsdagar och när barnbarnen kom. Och förstås till hälften de gånger någon nära har somnat in.

Men nu tycks flaggan ha fått nog. Kanske för att sol, vind och vatten har slitit på det 30 år gamla tygstycket, kanske för att den här födelsedagen är så annorlunda. För att flaggans ägare har tappat så mycket av sin kraft och sina klara tankar. För att han inte bor hemma längre. För att ingenting på den här gården är som förr. För att alla innerst inne är så ledsna och bär på leenden som är så påmålade. Jag sväljer ett par gånger och lämnar sällskapet. Går en liten lov runt huset. Där bakom finns det tomma stallet och det som en gång var en gammal travbana av finkornigt grus. Nu har den harvats upp och gräsfrön ska få vägen att bli ett med åkermarken igen. Under nästan ett halvt sekel susade ekipagen fram längs banan. Varv efter varv hördes hovtramp, fram tills att kusken inte längre behärskade det han lärde sig när han bara var barnet. Att sköta, sela och köra en häst.

Men det var då, och det här är inget bra tillfälle att stå och sörja en tid som flytt. Flaggan kanske inte vill vara med, men det vill vi, och den har visst redan ersatts av en vimpel. Festen blir riktigt lyckad och det blir en lärdom om vikten av att fira även om något känns svårt. Man kan inte ställa in ett kalas för att det blåser lite hårt.

Mer läsning

Annons