Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad vore stjärnorna utan medelmåttor?

Annons

Alla som kommer ihåg Bill Scanlon, räck upp en hand.

Inte? Bill Scanlon var amerikansk tennisspelare, verksam på 70- och 80-talet. En kompetent idrottsman, men ständigt i skuggan av de stora: Borg, Connors, McEnroe.

Jämfört med dem var han en dussinspelare, en tennisens medelmåtta.

Det betyder inte att han var dålig. Och även dussinspelare i tennis tjänar stora pengar, får se världen och slipper ha ett vanligt jobb. Dussinspelare är oftast de som jobbar hårdast, som har minst gratis. Därmed är de oftast också ödmjukast.

Å andra sidan: en dussinlirare blir aldrig bäst.

Medelmåtta enligt Wiktionary: Person som inte är bättre än genomsnittet: ganska ointressant eller dålig person.

Ganska dålig person! Eller som någon skrev på Flashback: De flesta som befolkar vår planet är slätstrukna och talanglösa dussinmänniskor. Jag sällar mig till denna skara, och jag måste erkänna att insikten om min egen medelmåttighet är den mest plågsamma i mitt liv.

Jösses. Och han eller hon fortsätter: Ingen kommer någonsin att se upp till mig. Jag skulle göra vad som helst för något som särskiljer mig från den gråa massa som medelmåttorna utgör.

Vem vill vara en medelmåtta? Upp med händerna!

Medelmåttan – en grå liten mus som aldrig märks, aldrig utmärker sig och som man både kan ha och mista?

Det är fel. Det är medelmåttorna som får världen att snurra. De vet att strålkastarljuset aldrig kommer att falla på dem, de är kuggar i maskineriet, nödvändiga för produktionen, och de gör så gott de kan. De allra flesta kräver inget erkännande, är nöjda i det lilla.

Eller som det står i en artikel på chef.se: När talangerna drar är det medelmåttorna som ser till att få jobbet gjort. Precis. Det är ju så det är. Det är väl ungefär som när mammor säger till sina söner: Sök inte efter de snyggaste, min pojk. Sök efter nån som stannar.

Vad medelmåttorna inte förstår är att de är så mycket större och viktigare än de själva tror. För vad vore stjärnorna utan medelmåttorna. Att mäta sig mot. Som reflekterar deras stjärnglans. Utan dem skulle de stråla ut i tomma inte, helt i onödan.

Vad vore världen om den var fylld av enbart genier, de egensinniga, de som gör vad som helst för att nå sina mål. För det är väl ändå, egentligen, det enda som skiljer stjärnorna från medelmåttorna: viljan. Drivkraften. (Ja, och så kanske en gnutta talang.)

Bill Scanlons största framgång under en tretton år lång karriär var en semifinalplats i US Open 1983. Han förlorade mot Jimmy Connors. I tre raka förstås. Men ett rekord hade han! Scanlon var, fram till 2013, den ende manliga tennisspelare någonsin som vunnit ett Golden Set i professionell tennis, det vill säga vinna ett set utan att släppa en enda poäng. Det var i Florida, 1983, mot brasilianaren Marcos Hoceva. Scanlon vann matchen 6–2, 6–0. Heja Bill!

Mer läsning

Annons