Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad vore vi utan våra brister?

Annons

– Jag beundrar henne oerhört för att hon står ut med mig.

Så sa en vän till mig när vi pratade om kvinnan han älskar och relationen de har. Jag hör det ofta. Jag tror att många tänker att det är fint att se sina brister och att uppskatta att någon fördrar dem.

Det är naturligtvis bra att konstatera att man har dåliga sidor. Men kanske i första hand för att göra någonting åt dem. Inte för att konstatera att vi står i skuld till de vi lever med, för att de accepterar oss trots våra brister.

I våra relationer står vi inte i skuld till någon på grund av de brister vi har, där måste vi få känna att vi är älskade för de vi är. För att vi är de vi är.

Det är ju så vi älskar. För att, inte trots. De där dagarna vi bara ser bristerna hos våra partners är många gånger bara en brist hos oss själva. De dagarna behöver vi verkligen syna oss själva, för att inse att ingen är fullkomlig.

Kärlek är inget vi skall betala för, inget vi skall sättas i skuld för. Många som upplever att kärlek dör och därför vill gå, betalar dyrt med sin skuld. Jag vet inte hur många vänner jag försökt att få att förstå att det inte är straffbart att sluta älska. Kärlek dör. Det finns ingen skam i det.

Kärlek dör, men sällan för att någon brister.

Vi människor älskar att få vara starka inför varandra, svaga. Älskar att växla så, att bära och bli burna. Vad vore vi utan våra brister? Hur skulle ett förhållande se ut där ingen någonsin behöver den andres tröst? Om vi inte gav varandra andrum att vara precis som vi är? Om vi inte lärde oss av varandra, om vi inte fick tid eller möjlighet att utvecklas inte bara en och en utan också tillsammans. En relation är inget statiskt, det är att bedra sig att tänka så. Ofta tänker jag när människor säger att det är viktigt att jobba på relationen att det faktiskt inte behövs, en relation är en mycket levande organism, den behöver inte konstgjord andning, vad den behöver är att vi befriar varandra från skuld. Det är skulden som knyter många samman, det är skulden vi förhandlar med. Lägger vi den på hyllan så framträder respekten och acceptansen.

Jag tänker;

– Ingen behöver inte förändra hela sitt liv för att leva med mig, jag vill att den jag älskar lever som hen vill leva tillsammans med mig, det gör det tydligt för mig vad hen vill.

Kärlek måste vara av fri vilja. De anpassningar vi gör, de kompromisser vi väljer, måste vara något vi gör för att förbättra våra egna liv. Inte för att någon annan kräver det, inte för att livet kräver det. Vi står inte i skuld till de vi älskar, krav och kärlek går dåligt ihop.   

Beundra din älskade för din älskades skull, för allt som inte har med dig att göra.

Inte för att din älskade älskar dig. Det är intill förväxling likt skuld.

Mer läsning

Annons