Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Det är svårt att tro att vi är tvillingar"

/

Den ena är mörk, den andra ljus. Den ena älskar spetsar, rosetter, rysch och pysch, den andra trivs bäst i gamla stallkläder. Den ena är färgstark och spontan, den andra lågmäld och eftertänksam.
– Det är faktiskt svårt att tro att vi är tvillingar, säger Kerstin Deivert.

Annons

På ovädersnatten den 26 september 1953 föddes en liten flicka på Sollefteå sjukhus. En timme senare kom hennes tvillingsyster, hälften så stor; hon måste svepas in i lager av fetvadd för att hålla värmen.

Redan där slogs tonen an för resten av Brita Wessingers och Kerstin Deiverts liv.

– Jag fortsatte vara lillasyster, under hela uppväxten. Även om jag inte var klen så kanske jag ville vara det, skrattar Kerstin.

Kerstin Deivert har i dag blivit mer eller mindre synonym med Café Petter, ett café i gammaldags romantisk stil som hon driver i Sollefteå. Ständigt iförd ny rosett i håret, matchande smycken och kläder med doft av flärd håller hon gästerna, personalen och hela caféet under sina vingars beskydd.

– Glöm inte läppstift, det brukar jag ha, annars känner jag mig så blek, säger hon med en blinkning.

Brita Wessinger, bibliotekarie och ordförande för Länsmuseet Västernorrland, skakar på huvudet.

– Läppstift har jag aldrig. Det smakar så konstigt och är kladdigt, säger hon och ler.

Utanför fönstret i föräldrahemmet, där Brita bor, strövar några islandshästar i en hage. Inne i huset tävlar tre stora katter om uppmärksamhet och stryker sig kring besökarnas ben. Hon har alltid varit svag för djur och natur; den här dagen kommer hon direkt från stallet efter att ha burit vatten till hästarna.

Sedan några år driver hon islandsridskola hemma på gården.

– Att gå i stallkläder är det bästa jag vet. När jag var liten ville jag aldrig ha kläder med starka färger, som mamma ville att vi skulle ha. Jag tyckte om jordtoner. Annars kanske djuren skulle upptäcka mig när jag var i skogen.

Lillasyster Kerstin var varken intresserad av djur eller natur. När hästarna kommer närmare backar hon helst undan.

– Jag är rädd för hästar. Djur var aldrig min grej, säger hon.

I hushållet var det storasyster Brita som högg i. Hon hjälpte ständigt till med alla sysslor, både ute och inne. Hon städade, mockade i ladugården, var med vid grisslakten och bar ved och vatten. Hon klättrade i träd, åkte skidor, trivdes ute i naturen.

Det gjorde inte Kerstin.

– Vi var ofta ute med familjen och plockade bär, tältade eller så, säger Kerstin.

– Men jag satt kvar i bilen eller satt vid elden och väntade på fika. När vi åkte skidor brukade pappa bära mig på axlarna. Jag gillade inte friluftsliv.

Hemmavid var Kerstin inte heller den som hjälpte till frivilligt. Och oftast slapp hon undan helt och hållet, både i köket och ladugården.

– Jag var nog vansinnigt bortskämd, säger hon och slår upp ett av sina glada skratt.

Men osams har de aldrig varit. Brita Wessinger summerar uppväxten:

– Du fick alltid som du ville och jag gjorde alltid som jag ville, säger hon.

– Och vi fick friheten att göra det. Någon gång försökte vi verkligen bråka med varandra, eftersom vi hade hört att syskon gör det. Men det slutade med att vi låg på golvet och gapskrattade tillsammans. Vi hade en fantastisk uppväxt här på gården.

Men i ett avseende är de i alla fall väldigt lika varandra.

– Vi kan jobba hur mycket som helst. Fast med helt olika saker, förstås!

Och jobbat har de gjort. Kerstin har varit allt från servitris och barnskötare till rektor och egenföretagare. Brita har provat på allt från vaktmästeri och journalistik till att stå i reception och jobba som facklig ombudsman.

– Men Brita var alltid den begåvade, hon läste massor av böcker. Jag blev hela tiden jämförd med henne i skolan. Det var riktigt skönt när vi slutade gå i samma klass.

När de står bredvid varandra kan man knappast gissa att de är tvillingar. Men det är ändå något över kindbenen, i blicken, i bådas starka vilja.

Olika – men ändå så lika.

Mer läsning