Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Julia om mobbningen: "Man är i ett svart hål"

/
  • Genom bloggen Life as HSP – en förkortning för highly sensitive person – vill Julia Sandelin nå ut till andra.

"Jag har hatat... mig själv. Jag har hatat min kropp, min personlighet, mitt liv. Jag har också hatat andra."
På sin blogg berättar Julia Sandelin öppenhjärtigt om sin uppväxt som mobbad och utstött.

Annons

– Jag kände mig annorlunda. Jag kände mig fel. Vilken stil jag än hade, hur jag än försökte förändra mig, så hamnade jag alltid utanför.

Julia Sandelin sitter vid köksbordet hemma i Para, några mil utanför Sollefteå, och berättar sin historia. Det är en historia om ensamhet, utsatthet, en vuxenvärld som blundar och en desperat längtan efter gemenskap. Hon berättar sakligt och osentimentalt om knuffarna, glåporden, spottandet, hånet.

– Jag kände mig utanför. Jag kände mig ful. Jag var nästan alltid ensam; kompisar kom och gick, när de tuffa ville ha uppmärksamhet gick de till dem. Och jag mådde skitdåligt, säger hon.

Liten och smal till växten fick hon snabbt öknamn.

– Dvärgen. Det var jag. Jag bytte skola flera gånger, men det blev aldrig bättre. Det var som om jag bara skulle vara utanför. Jag förstod aldrig varför det hände just mig, vad hade jag gjort?

Utåt försökte hon vara glad och opåverkad. Inuti var livet kaos.

– Man är i ett svart hål. Det går inte att beskriva på annat sätt. Jag skulle önska att ingen, ingen behövde uppleva och gå igenom sådana saker.

En blek aprilsol lyser in i köket. I dag är Julia 21 år gammal, tänker studerar till beteendevetare och drivs av en stark vilja att hjälpa andra.

– Det var en av orsakerna till att jag började blogga. Fast från början handlade skrivandet det mest om ett sätt att avreagera sig, att sätta tankarna på pränt, att försöka reda ut vad jag tänkte och kände.

För stödet från vuxenvärlden var klent. Alldeles för många av lärarna slätade över, bad henne inte vara så känslig, tyckte att det väl inte var så farligt.

– En del försökte nog hjälpa till. Som kuratorerna, eller de på barn- och ungdomspsykiatrin. Men oftast ville de vuxna varken se eller höra.

Självskadebeteenden, alkohol och droger var desperata försök att göra smärtan hanterbar. Sömnmediciner och antidepressiva hjälpte inte alls.

– Men jag hade tur. Jag har haft ett otroligt stöd i min bror och min mamma – och min extramamma. Och jag blev räddad, av kärleken hos människor som vill förstå och respektera mig. Som lyssnar.

I dag ser Julia Sandelin att både mobbade och mobbare har det svårt.

– De mobbar av en anledning. Kanske de själva inte mår så bra. Jag önskar att man kunde lyssna på barn och ungdomar som hamnar i det här, ta dem på allvar, och reagera snabbt. Så mycket lidande skulle kunna undvikas då.

Mer läsning