Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om farmödrar och förebilder

/

Du, sade kulturredaktören.
Gissar att kvinnodagen nämns i din krönika som du har i morgon.
Aaaargh, sade jag.

Annons

För jag hade totalt glömt bort att det var min tur att skriva lördagskrönikan. Jag hade dessutom inte alls tänkt vinkla den på den internationella kvinnodagen – eftersom det finns så många andra som skriver mycket bättre och mycket mer initierat om hur mycket som hänt och hur lite som egentligen hänt sedan Virginia Woolf skrev sin klarsynta och språkligt ekvilibristiska "Ett eget rum" om kvinnors liv och villkor.

Vad kunde jag skriva jämfört med det?

Men du. Skriv något personligt. Om någon som varit viktig, sade nyhetschefen sedan jag utan framgång försökt lansera idén att någon annan än jag skulle skriva den krönika du just nu sitter och läser.

Farmor, tänkte jag. För Hanna Östholm, torparhustru av så segt virke att inget kunde bryta ned henne utom cancern som till sist tog hennes liv, var en av mina första och största förebilder. När jag var liten var jag faktiskt lite rädd för henne; kärv, fåordig och ständigt i rörelse, utförande det arbete som höll djuren vid liv och torpet i gång, vinter som sommar, i fred och i krigstid.

När farmor slaktade getter stod hon vid styckbänken och svängde yxan själv. Gethuvudet spetade hon sedan upp på en stör utanför köksfönstret, så fåglarna skulle ha något att göra. Jag har ett klart minne av det där getkraniet där köttet torkade och surnade och benet började lysa fram i takt med att stora och små fåglar fick sig några skrovmål.

På försommaren fick vi barnbarn följa med på vandringen till sommarladugården; jag fick kanske leda någon get och farmor ledde en av fjällkorna medan resten fick gå lösa – först längsmed stora vägen, sedan den lilla vägen in i granskogen, sedan över lägdan och in på stigen, in i dunklet där den låga ladugården hukade sig bland granarna.

Fjällkorna – småprickiga snälla Frida minns jag speciellt, med den svarta mulen och de vänliga ögonen – kom själva hemvandrande på kvällen och ställde sig i sina bås för att bli mjölkade. Farmor smorde in deras små spenar med fett och lärde mig hur jag skulle krama mjukt och dra så att mjölken kom strittande i långa ljumma strålar.

Och hur hon sedan lade linneduken i den handvevade separatorn för att få fram den gula, goda grädden som inte har mycket gemensamt med den urvattnade produkt som i dag kallas vispgrädde.

Eller hur hon, på den gnistrande stjärnklara julaftonsmorgonen, gick ut till ladugården – som alla andra dagar – iförd endast yllesockar eftersom stövlarna stod där ute. Eller hur hon lät tidigt födda killingar bo inne i värmen i köket, där den gamla vildkatten Gubben höll dem sällskap framför vedspisen.

De står sällsamt levande framför mig, mina minnen av min farmor. Kanske är hon den som mest av alla visat mig vad det innebär att leva.

Mer läsning

Annons